ambikasailing

 

Vi går ofta längst den smala sand/leragatan som leder från marinan till byn Dar el Salam. Det tar ca 10-15min att gå. Ibland viker vi av till vänster och kommer till stranden via en genväg över fälten där oxarna och getterna betar, höns och kycklingar far längst benen och kvinnorna bär stora korgar med sallad/grönsaker/frukt elegant på huvudet. Det är gator/gränder vi aldrig trott oss våga gå på när vi kom hit. Idag känns det bekvämt, det känns om om vårt utanförskap har minskat någon fraktion med hjälp av vanas makt och igenkänning.

Vägen som går från marinan till byn börjar med en byggmaterialfabrik inne i viken. Typ. Dit kommer "pirouges" (segelfarkoster av flera sorter, stora och små) lastade med sand som lastas av med handkraft och bärs på huvudet av mycket vältränade män. En annan produkt som forslas hit är tjockt gräs som flätats och torkade blad som ser ut som stora solfjädrar. Här hackas och sågas på smala och tjocka stolpar och det gjuts cementblock. Det sjuder av liv med alla "pirougues" som lastas och lastas av och de blandas med fiskebåtarna. Alla hjälps åt. Unga, gamla, kvinnor, män. Oxarna, med sina stora vattenreservoarer på ryggen, vassa horn och träkärror bakom länden, väntar på att föra byggmaterialprodukterna vidare till sina slutdestinationer. 

 

Längst lergatan bor människorna i stolphyddor med grästak och lagar sin mat i små fyrkantiga "aluminiumgrillar" över öppen eld. Barnen busar och kvinnorna, klädda i färgglada, rena kläder lagar mat, städar, tvättar kläder och i små stånd säljer de några få tomater, rödlök, gula eller gröna bananer, etc. Många kvinnor har ansiktsmasker på sig, en slags gul lerinpackning som gör att de ser ganska anskrämliga ut men som, vad vi förstår, gör deras hud slätare och ljusare (?).
 

"Vazaha" ropar de efter oss (= vit, utlänning). Vi avviker ganska kraftfullt från folkvimlet. Det är inte illa menat, bara ett förtydligande, ofta får vi ett leende med på köpet. Vi känner oss trygga trots att skillnaden mellan oss (those who have) och dem (those who have not) är enorm. Ingen vill oss illa. Ingen hoppar på oss och vill sälja saker. Många tittar nyfiket, andra bara fortsätter med det de håller på med. I byn finns det fullt av affärer/stånd, taxibilar, en marknad och en riktigt "fin" supermarket". Och fullt av folk. Enligt Rudi, som äger marinan är Nosy Be Madagaskars Riviera avseende välstånd. Det är OERHÖRT fattigt i övriga landet!

 

Vid stranden finns några billigare hotell = turister som i sin tur innebär strandförsäljning. Tyvärr finns det också en del sexturism längst strandgatans många barer och små krogar... 

Annars är stranden lång, havet blått, sanden fin och det är befriande att få röra på sig!

 

Imorgon ska vi ut på äventyr! På land.

Tillsammans med en annan båtbesättning, på franska S/Y Rackham, ska vi över till fastlandet och med bil besöka två nationalparker och Diego Suarez längst upp i norr. Vi blir borta tre nätter och Ambika får stanna kvar här med alla lösa grejer borttagna/fastsurrade för att inte fresta lyckan alltför mycket.