More than 50 shades of red
Just hemkommen från stranden, Meia Praia med värkande fötter och ben, ovana att promenera 1,5 mil i lös sand. Dagen började med skön (test)massage på lokala skönhetssalongen om hörnet (ingen kan ett ord engelska). Därefter var det dags för en dust med Portugisisk byråkrati. Efter 1,5 timmes väntan kom äntligen mitt nummer upp på displayen i taket. Ärendet i sig tog ca 2min. Äntligen fri att ströva längst stranden, allt längre bort från Den Stora Hopen och Nakendelen. Vid slutet på den 6km långa sandstranden irrade jag upp i sanddynerna, nyfiken på vad som skulle finnas bakom hörnet.
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse skrev Tranströmmer så vackert. Så kändes det när jag till sist kunde se över dynerna. Där låg en stilla och vacker lagun. Helt öde på människor. Helt stilla hav. Bara några segelbåtar som på svaj syntes. På andra sidan hördes dånet av de stora högvattendyningarna som bröt mot stranden. Här fanns ro - och iskallt Atlantvatten. Iskallt men härligt uppfriskande efter promenaden. Det var verkligen mödan värt!
Det var måndag men Portugiserna har fortfarande semester och strövar omkring med barnen i släptåg, respektive sitter på bänkarna vid torget (gubbarna) och förundras. Man ser det. De "vita" turisterna är inte längre vita. De är röda. Miljoner nyanser; från ilsket bränd ljus rosa nyans till vackert kopparrött.
Just returned from the beach, Meia Praia with aching feet and legs, unaccustomed to walk 15km in loose sand. The day started with a nice (test) massage at the local beauty salon on the corner (no one can a word of English). Then it was time for a bout with Portuguese bureaucracy. After 1.5 hours of waiting finally my number came up on the display. The case itself took about 2min. Finally free to roam at the beach, far away from "the crowd" and the Nude part. At the end of the 6km long sandy beach I wandered into the dunes, curious as to what could be found around the corner.
There are deep in the woods an unexpected glade that can only be found by those who have gone astray wrote Tranströmmer so beautifully. That´s what I felt when I finally was able to see over the dunes. There was a calm and beautiful lagoon. Completely isolated. Completely calm seas. Just a few sailboats at anchor. On the other side I could hear the roar of the swell that broke against the shore. Here it was quiet - and freezing Atlantic water. Freezing cold but wonderfully refreshing after the walk. It was really worth the effort!
Sipping on a glass of whine in the "favorite bar" at the square after the walk, sandy and salty, I just sat and enjoyed the spectacle. There was the colorful coloured woman, that with a combination of boredom and focus and with a magician's sleight of hand, made tiny braids of young women's hair. The artist with the long bushy ponytail set up his "position" in front of me. He was a specialist in caricatures. 3min and you were turned into a caricature, against a facil payment. Four Portuguese "grannies" (my age) conversed loudly and happily. Very loudly. Just grannies can have fun like that :)
It´s Monday but the Portuguese still have vacation and roam with the kids in tow, and sitting on the benches in the square (the men) and marvel. One sees it. The "white" tourists are no longer white. They are red. Million shades, not just 50; from furiously burned bright shade of pink to beautiful copper red.
Right now it's hard to keep the discontent at peak... so to say :)
Mamma och polaren Grodan har nu rest hem igen efter dryga tre intensiva dygn i Lagos. Har firas mammas 87-års dag (!) på bästa lokala sardinkrogen i byn, långt borta från huvudstråket.
Vilket fint födesedagskalas ,roligt att se Grodan !
