ambikasailing

 

 

Man kan inte hjälpa att bli imponerad! Aldrig skulle vi vilja bosätta oss i denna Megastad, inte för allt smör i Småland. Men! Det är en häftig plats på jorden. Jag tyckte inte det förut men nu har jag gjort ett lappkast och min uppfattning är ändrad ca 180 grader :) Det hör till saken att det var säkert 15-20 år sedan sist....

 

Från Central Park gick promenaden till söder om Canal Street. Där tog fötterna slut och expressbussen från Broadway gick tillbaka till Staten Island (på ca en timme). Så mycket människor! Alla artiga och förekommande, Det måste man väl vara för att det ska fungera över huvudtaget med den trängseln där är. Igen måste konstateras att det är rent och städat överallt. Visserligen gick promenaden bara i de centrala delarna av Manhattan, men ändå. Stora gröna parker. Ok, en stor och flera mindre. I dessa områden åts lunch, som köpts på någon av de olika kiosker runt parkerna, organisk föda såklart. De satt på stolar i gräset, alltmedan det pratades i mobilen eller jobbades på medhavd MacBook :). De satt på stolar som någon ställt ut, hundratals stolar. Inte så mycket som en servett låg på marken när lunchen var slut!  Skräpet hamnar tydligen här, från havet upp på stranden i Staten Island....

 

Med munnen öppen som på en fågelholk insöps allt. Hann inte ens shoppa loss. Konstaterar att hit måste vi snart igen - och lägga mycket mer tid. Gå på museum, se någon musikal, äta på något hippt ställe, strolla i Central Park, vandra runt och ibland bara sitta på en bänk och titta (och så köpa ett par skor).

 

 

Tillbaka i marinan är det dags för byte av olja i motorerna innan vi fortsätter uppför Hudson River (som lär vara magiskt vacker), vi har redan gått 200 timmar så det är tydligen hög tid!

Det är 30 grader varmt idag, i förrgår 12!

 

 

 

 

 

****

One can not help being impressed! Never would we like to settle in this Mega City, not for all butter in Småland ( a small county in Sweden :) But! It's a cool place on earth. I did not like it before, but now I have changed my mind  about 180 degrees :) It's that it was 15-20 years since last time...
 
From Central Park I walked south to Canal Street. There my feet were killing me and I took the express bus from Broadway went back to Staten Island (about an hour). So many people In NY! All polite! Again, it must be noted that it is clean and tidy everywhere. The walk was only in the central parts of Manhattan, but still. Large green parks. Ok, one big and several smaller. In these areas lunch was bought at one of the different kiosks around the parks, organic food of course. They sat on chairs in the grass, all while talking on the phone or working on a MacBook :). Not as much as a napkin lay on the ground when the lunch was over! The garbage obviously ends here, from the sea up on the beach in Staten Island ....
 
We will soon have to do this again - and spend much more time. Go to museums,  watch some musicals, dine in some cool place, stroll in Central Park, wander around and sometimes just sit on a bench and watch (and then buy a pair of shoes).

 

Back in the marina, it's time to replace oil in the engines before continuing up the Hudson River (which's magically beautiful), we've already motored 200 hours so it's apparently high time!

 

 

 

 

Vi pratar amerikanska som infödda, tycker vi själva. Helt utan brytning (nåja). Ändå blir den första frågan efter vi har sagt en enda mening; Where are you from? Väldigt irriterande! Påminner om min pappa, som svensktalande finne, som tyckte han pratade helt brytningfri svenska och kunde inte förstå varför alla förstod direkt att han var från grannlandet i öster...

 

Senast vi var i matbutiken frågade vi var de hade saltet:

Såålt, where do have the såålt?

What? Såålt? What can we do for you, sir?

We would like to know where the såålt is!

Såålt?

Yes, såålt! Where do you keep it?

I'm sorry, what are you looking for again?

SÅÅLT!!

Oh, you mean såålt! It's over here, follow me....

😬😬😬

 

 

Tog en promenad runt den fina lagunen i Great Kills. Kom till sandudden där alla grabbar stod och fiskade (de är helt tokiga i fiske. Inte fisk. Fiske!). De stod där upp i knäna med skräp. Skräp av alla de sorter, mest plastflaskor, plastburkar, plastpåsar, burkar, gamla flipflop, gamla borstar, fisklina, allt möjligt skräp... Hur kan de inte se det? Hur kan de inte vilja städa upp?

 

Läste att i USA genererar man 2kg hushållssopor per person, per dag! Högst i världen! Vi är säkert inte långt efter heller! Vi har inte upplevt att de sorterar soporna alls här. I de fall det sorteras lägger de plast, metallburkar och glas i samma binge... Vi måste tänka om. På allvar!! På alla nedsmutsningsfronter. Och nu med Mr Trump som inte ratificerar Parisavtalet... Man blir ju så ledsen och arg!

 

 

Tillbaka till min promenad. Svärande eder över gubbsen (hoppas de inte får någon fisk) gick jag vidare och upptäckte flera kilometer av sandstrand på andra sidan, mot havet. Underbart! Vilken playa! .....Om det inte varit för att det var lika skräpigt hela vägen! Den enda platsen utan skräp var en kort sträcka som var isolerad som "badstrand" där traktorspåren pratar sitt tydliga språk. Skräpigt, fullt med plast som t.ex. på stränder i Indonesien och Maldiverna...

 

 

 

 

 

 

Atlantic City from the Atlantic Ocean, Trump closed Taj Mahal 2016 (in the middle of the picture) after a dispute with the union.

 

Atlantic City, view from our Anchorage. I would have loved to win lots of money at one of the (open) casinos, but weather did not permit a longer stay...

 

***

We have arrived to our first major milestone, New York!
When we left Chesapeake City we had a long ride ahead of us. We had heard that ICW (Intracostal Waterway) only has, at some points, as low as 4 feet of depth in the channel that runs inshore New Jersey, and that is not enough. Therefore, we decided to take the Atlantic Ocean to New York from Cape May. Most calculate three days, we did it on two long ones, in order to pass before a low pressure ...

 

Delaware Bay was boring. Long and uneventful. Gray and sad. Period! Hardly nowhere to seek protection if it would be necessary. It was windy, the waves were "choppy" and Ambika behaved like a bumpy old mare on the waves until we arrived in Cape May, the southern tip of New Jersey. There we could have stayed for the night but we continued north, the sun was shining now and the wind had eased.

 

As the evening approached, we anchored outside Atlantic City whose Skyline contrasted violently with the beautiful long, deserted sandy beaches. But many people are of a different opinion and love skyscrapers and casinos. In that case, Atlantic City is the place to visit (probably second after Las Vegas here in the United States), A real need to know fact is that the Monopoly game has taken Atlantic City's street names in its American version :) There is a lot of exciting reading about the history of the city; About corruption, gambling, prostitution, illegal liquor during the prohibion, and other goodies during the good old days.

 

While entering our anchorage we went straight on to a shole! Really scary for the tide was halfway on the way DOWN! But our captain managed the help of 750 horses and skillful maneuvering. We can easily say that Navionics's seachart shares were below the freezing point!

 

We´ll stay some time in The Big Apple, or rather in a Yacht Club on Staten Island, having passed 9 states of about 25 and 1500nm of about 6500nm total. It´s time to rest :)

New Jersey is just a long sandy beach only interrupted by some recreational villages and, of course, Atlantic City.

 

 

The only thing that interrupted our cruise was the Coast Guard practising hauling up and down people to/from the chopper. 

The next morning, Great Kills natural and protected lagun, Staten Island, in morning mist 

 

Nu är Chesapeake Bay slut! 200 miles lång och vi har kört kors och tvärs, från öst till väst. Vädret har varit "sådär" får vi säga, med en hel del regn och gråkall dis. "Det gör ingenting" säger vår evigt positiva gast Göran men vi tycker nog att han borde fått uppleva mer sol och värme... 

 

Det näst senaste stoppet var Annapolis, en liten ursöt seglarstad på västra kusten, där vi strosade omkring i de gamla kvarteren och upplevde Memorial Day, helgdag för att hedra soldater som stupat i strid. Alla var på benen, parader och tal hälls och den Amerikanska flaggan vajade i stort sett överallt. 

Annapolis var USA´s huvudstad ett kort tag år 1783. Det var under 1700-talet en blomstrade hamnstad för varor, inklusive slavar. Hamnens bytydelse minskade dock efter att Baltimores hamn etblerades, som var mycket djupare. Annapolis var en viktig stad för ostronindustri, båtbyggande och segelmakeri. Idag är motorbåtarna, som hittills varit dominerande på vår resa norrut, ersatta av segelbåtar. Massor av segelbåtar!

 

Baltimore blev nästa stopp. Detta var den andra största ankomsthamnen för immigranter, näst efter New York. Vi trodde nog att något hade hänt; inte en båt i sikte på hela denna gråkalla dag och när vi kom fram till Baltimores "Inner Harbor" fanns där inte en enda fritidsbåt. Vi hade läst att man kunde ankra mitt i hamnbassängen, det kändes lite udda men det gjorde vi, mitt emellan USS Constitution (världens äldsta krigsfartyg som har haft krigsuppdrag och som fortfarande flyter) som sjösattes 1797 och ubåten Torsk (!) som är pytteliten men som ändå rymde 80 besättningsmän, otroligt. Det här en stor stad med knappt tre miljoner invånare och pga av en jättestor brand i innerstaden 1904 förstördes över 1500 byggnader under 30 timmar! Vi läste att Baltomore länge toppat listan på antal mord per år men fått ner siffran med 60%, tyvärr ligger de fortfarande högt. Innerstden är modern och vi låg omgivna av höga hus av glas, tegel och betong. Kanske inte den mysigaste staden/stället vi upplevt, men häftigt ändå att ligga precis mitt i. 

 

Chesapeake City är en pytteliten by med 500 individer. En ganska gammal och anrik men som har falnat pga av att slussen är borttagen, den som gjorde att alla måste stanna där, ofta över natten... Där firade vi Lasses födelsedag och därifrån körde vi till Newarks flygplats för att återbörda Göran till fädernelandet.

 

De är faktiskt väldigt patriotiska här (lite Norgevarning :) men lite av denna patriotism skulle vi nog må bra av i Sverige också, man skapar sammanhållning och gemensam plattform. Alla är väldigt artiga och kallar Lasse för Captain (fast förkortat; Cap) och mig Maám. De kommer alltid ut på bryggan för att ta tamparna på marinorna och i butikerna finns det ungdomar som packar ner varorna i kassar, superbra extrainkomst för unga (inte bara unga förrästen) och bra för oss kunder :) En viktig detalj som finns här men som vi saknar hemma (skratta inte nu) är rena tolaletter. Här finns de överallt, både offentliga och i butiker/restauranger, alla är absolut rena OCH har toapapper. Varför kan vi inte ha det så? Man kan inte heller hjälpa att jämföra renheten och prydligheten på gator och torg... varför inte ha kampanjen "håll Sverige rent" igen. Det behövs, i alla fall i Uppsala och Stockholm! Grinig kärring? Just dé! Nej förrästen, letar efter USA´s själ!

 

PS! Killarna har haft stort besvär med att snabbt få ner jollen i vattnet så att "det lilla misstaget" kunde döljas. Pannorna låg ofta i djupa veck för att försöka utröna hur detta (misstaget) skulle kunna elimineras... Nu har de "fixat det", se nedan :)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Chesapeake City, MD, 02jun 2017 - Lars 70th Birthday 🎉🎉🎉

 

 

Det var en gång en liten pojke, bara 14 år gammal, som hette Lars. Hans dröm var att få köpa en moppe, en röd Push med kromad bensintank och framskärm. Alla kompisars dröm också och för många små pojkar gick drömmen i uppfyllelse. Dock icke för lille Lars. På hans födelsedag fick han en moppe. Men FEL sort. Hans pappa var polare med butikscefen på Crescent, så det blev till hans stora fasa en sådan, och hemskast av allt; typen med "raketarsel"!! Han blev totalt utskrattad av kompisarna....

 

Denna händelse etsade sig fast i lille Lars minne. När han senare i livet pratade  om denna tragiska händelse (vilket hände ganska ofta) så lyste alltid en längtan igenom; att en gång äga en röd Push med kromad bensintank och framskärm.....

 

Idag, när han fyller 70, gick hans heta önskan äntligen i uppfyllelse! Av fantastiska Uffe fick han precis en sådan; en röd Push med kromad bensintank och framskärm. 

 

Grattis Lasse

Tack Uffe

 

 

 

Pittoreska St Michaels, ett seglarmecka som Sandhamn, fast vackrare Med anor och hus från 1800-talet. Hit seglar det vackra folket från närliggande Annapolis, Baltimore, Washington DC, etc. över helgerna. Det var omöjligt att få plats i marina så det blev till att ankra utanför. Av någon anledning tyckte kaptenen och gasten Göran att det var bra för då var vi tvungna att sjösätta jollen.....!! 

 

Ett billigt ställe är det inte, ännu dyrare är det med den svaga svenska kronan! Det blev m.a.o. Inga skoinköp denna gång :( Men en god middag på The Crab Claw i hamnen blev det OCH inköp av färsk hummer som kokades ombord till delikat förrätt.

 

 

 

 

 

 

 

 

The coast guard requires all boaters to have the ships name clearly visible on the transom. Since our dingy successfully covers the name and home port on Ambika Explorer (home port Wilmington, DE for Delaware), our Captain and his first mate decided to do something about it.

 

Said and done, Lars bought spray color, then they struggled to get the dingy up on the pier and the master piece began to take form... I went down to the saloon, in hiding. I guessed it would be grouse. But, I tell you was even worse! Unimaginable!

I did my best to cover up the mess with a brush, writing readable letters....while cursing wildly behind clenched teeth... but it was still awful 😱!

 

When the color was dry, the geniuses mounted the dingy back on it's place (the only way possible...) and went to admire the result ...............

 

i started to cry!

 

 

 

 

OK vi har nu färdats bakåt i tiden. Långt bakåt! Vi befann oss i femtiotalet då vi landsteg på lilla Tangier Island, mitt i Chesapeake Bay. En ö utan mycket fast mark. Mycket av "bebyggelsen" står på pålar i havet, pålar och bryggor som borde fått mycket mer omsorg redan för länge sedan. Vi förtöjde båten på Park's marina. Själva Mr Park, 86 år, hjälpte oss att förtöja Ambika Exp i den lilla bryggan med de stora murkna pållarna. Det låg två andra båtar vid bryggan, längs kanalen som gick tvärs igenom byn, sen var det fullt. Det var en grå och kylig dag, molnen hängde hotfullt lågt med löfte om regn. Det passade scenariot perfekt. Efter att ha samtalat en stund med mr Park, som fiskat krabbor här tills han blev 75 år, gick vi på upptäcksfärd på ön (eller rättare sagt; han samtalade med oss för hans hörsel var inte vad den varit).

 

Byn med dess små vita hus, många illa medfarna, låg tätt tillsammans längst de smala slingrande gatorna där små elbilar tog sig fram. I många trädgårdar låg lutande och mossbelupna gravstenar där släkten låg begravd. Tre släktnamn var talrika; Pruitt, Park och Crockett. Skyltar med Donald Trump och "Make Amerika Great Again" var vanligt utanför flera hus. En matbutik med mycket begränsat utbud låg nära hamnen, de fick leverans med varor en gång i veckan. Det kändes att kunderna inne i butiken måtte tillhöra någon av ovanstående släkterna... Idag bor här bara 500 personer, bara för några år sedan bodde här 1500. Byn är, eller har varit, hårt styrd av lokala lagar, lokala starka män. En av dessa "personligheter" (sheriffen) för många år sedan beslutade att ALLA MÅSTE delta i gudstjänsten på söndag, punkt! När han upptäckte en grabb på cykel på gatan utanför, med en glass i handen, under gudstjänsttiden - då sköt han helt enkelt ner honom, skadade honom illa. Sheriffen fick bara ett års fängelse...

 

När vi gått den lång promenaden började magen göra sig påmind. Vi beslutade att njuta någon sorts krabbrätt (typ) på lokal lokal :) Vi stegade iväg till den enda (av tre) sjapp som hade öppet. Vi var ensamma där vid vårt bord, ett av ca 10 bord med blå plastdukar med sjöstjärnor på. Där fick vi strax reda på att här serverades minsann inga alkoholhaltiga drycker, med eller utan tillhörande mat! Inga offentliga lokaler på ön hade rätt till det. Kockan, en söt rund kvinna på 65+ år,  kom ut för att förklara för oss att så var det och så hade det alltid varit. Det var inte för att hon inte gillade oss :) Det visade sig att hon var barnfödd på ön och kunde inte tänka sig att bo någon annanstans. De flesta ungdomarna sticker efter avslutad utbildning men hennes barn och barnbarn var kvar. Och hon hade varit i Paris en gång.... I alla fall, vi tog maten som take away (vi hade vin ombord :)

 

 

När vi nästa morgon lämnade Tangier Island visste vi att vi aldrig skulle glömma denna plats på jorden. Någonsin! Så otroligt fashinerande!

 

 

 

 

Staten Virginia, mitt emellan nord och syd kallas bl.a. för Presidenternas moder. Åtta preseidenter är födda här, fler än i någon annan stat.. (need to know fact :) De stred under inbörderskriget med Sydstaterna då mycket av deras rikedom kom sig av slavarbete.. Här bor det idag ca 8,5 miljoner människor och statens inkomst har mer och mer gått över från jordbruk till industriprodukter, år 2002 var data chips den största exportprodukten. Här ligger också många viktiga federala instanser som CIA och försvarsdepartementet.

 

Det regnar fortfarande men ändå ganska mysigt att vara inregnad med levande ljus och göra inte så mycket, alltså ännu mindre än i vanliga fall :) Fast det är synd om gästgasten som har mindre tid på sig att utforska denna del av världen. Vi skulle lämnat Deltaville tidigt i morse för att korsta Chesapeake Bay och gå till Onancock på ostsidan men prognosen var kass så vi beslutade att stanna kvar. Förutom vädret så är det mycket fartygstrafik som korsar den stora viken och i dålig sikt är det inte kul att ge sig ut.

 

 

 

 

 

 

Göran stod på kajen och vinkade glatt när vi kom in inglidande i marinan i Norfolk. Så var det ju inte alls tänkt, utan vi skulle vara klara med kaffe och tårta när HAN kom, sablar bro! Det blir inte alltid som man tänkt... Binda fast Ambika, rafsa ihop lite grädde och ladda på de sista bären på färdiga köpestårtbottnar. Nu är det kaffeparty på skydeck, vi firar ankomt av vår första gast :)

 

Norfolk är världen största marinbas! Det märks. Hela området, så långt man kan se, är fullt med hangarfartyg och andra krigande farkoster tillhörande US Navy. En del var i torrdocka, andra var på varv och återigen andra verkade vara i stand-by läge. Man får inte komma närmare än 100m från dem till sjöss och kommer man närmare än 500m måste man köra väldigt sakta (idle speed). På kajerna runt omkring vimlade det av killar (mest) men också tjejer i uniform. Enligt killen i Uber bor det 5000 anställda på ett hangarfartyg!! Norfolk var en supertrevlig stad, modern och med till stor del svart befolkning. Men nästan inga fina, gamla hus som i de charmiga städerna längre söderut. 

 

En pensionerad krigsmaskin, USS Wisconsin, låg alldeles nära oss vid naval museum. Den hade varit med om mycket under sina aktiva 50+ år med början i andra världskriget. Innan hon gick i pension var hon med i kriget mot Irak i "Operation Desert Storm".

 

Iskalla vindar drog in över oss i Norfolk och följde med oss över till Hampton, bara 10miles norrut. Vi var på väg på en längre etapp men krabb motsjö och frisk vind fick oss att ändra oss, vår nya Ambika är inte lika elegant i sjön som vår vackra Ambika Viking. Och då är det dagens underdritt! Hampton fick det bli och efter ankring trotsade vi kylan och tog jollen till byn där det var Reggiekarneval. Ganska cool musk och ändå coolare publik :)

 

Nu är vi i Chesapeake Bay som alla pratat om så mycket. Om hur underbart och vackert det är här. Den västra sidan är, enligt utsago, exploaterad och bebyggd medan den östra är mer genuin med bebyggelse kvar från gamla tider. Det ska bli spännande!

På vårt stopp i Deltaville på den västra sidan tog vi en promenad i hällande regn och när vi hade gått huvudgatan med fyra kyrkor, några restauranger och tre affärer så var staden slut. Restaurangerna hade stängt på måndagar (gissa vilken dag det var?) så tji crabcakes! Men det var gulligt att bo där, säkert; fina trähus med stora tomter. Allt var så prydligt och med havet omkring sig på nästa alla sidor. I want to live there!

 

Imorgon bitti ska vi korsa Chesapeake Bay över till Onancock innan det värsta prognostiserade ovädret bryter ut!

 

 

 

 

North Landing River, Virginia. The wrecks are numerous, I wonder what happened here... Matthew again?

We have anchored just north of the wrecks.

 

 

***

 

 

 

 

 

 

 

 

Elisabeth City, NC, 18maj 2017

 

Känslan av Norrlands avfolkningsbygd var påtaglig där vi tog vår kvällspromenad i Elisabeth City. För första gången sedan vi startade resan fick vi uppleva vad marknadskrafterna kan innebära för vanliga människor när det går dåligt. Många av husen längst Main Street var i stort behov av renovering och omvårdnad. Trädgårdarna vilda, oskötta. Bilarna gamla, rostiga. Hopplöshet och vanmakt blev det betående intrycket när vi pratat med golvläggaren John som vi träffade efter promenaden, i hamnen. Han satt och drack en öl på sin illa åtgågna motorbåt, där inombordaren pajat för länge sedan och där en utombordare istället satt fastsatt på badplattformen. Han åkte ut ibland på sjön och badade, fiskedon hade han inte råd att köpa. Brevid låg flera andra vrak till båtar som ägarna inte längre mäktade med att vare sig fixa till eller behålla. Största inkomstkällan här är jordbruk men de små lantbruken har sålts till stora industriella kooperativ som knappt behöver några anställda, bara maskiner. Likadant med timmeravverkningen. "The money is gone from here", sa John bittert. "Politikerna är "köpta" av lobbyisterna. Kapitalet har flyttat, firmor lägger ner sina verksamheter, vanliga människor får flytta, man har inte råd att rusta sina vackra hus, den fattiga vita och mest svarta befolkningen har tagit över centrum. Det var så tydligt. 

 

För att göra ont värre så drabbades Elisabeth City av ett stort bakslag när orkanen "Matthew" drog över landet Förra hösten. Hela kanalen the Dismal Swamp Channel stängdes (en viktig genväg upp till Chesapeake Bay) och alla båtar som brukade lägga till här (och bidrog till ekonomin) tog en annan väg. Man hoppas nu att allt skräp ska vara borttaget till hösten och att kanalen ska öppna igen.

 

Nästa dag var det bättre. Vi blev purrade av båtgrannen Jack som undrade om vi ville åka med och handla. Alla affärer med något nyttigt i (som mat) finns nästan alltid utanför städerna. Gärna, sa vi och fast vi inte behövde något särskilt kom vi ändå hem med många kassar. Hur går det till? Nå, elektrisk vattenkokare behövde vi faktisk, men allt det andra... På vägen till och från affären (ca 30min med bil) såg vi lite bättre vyer med rustade hus och välmående (kooperativa?) gårdar. 

 

Det verkar vara samma som i Sverige; alla flyttar till storstäderna där arbete finns. En politik som gagnar alla, även landsbygden, verkar inte ha hög prioritet här heller!!

 

Museumet nära hamnen hade två utställningar; den ena var med fantastiska svartvita foton på temat fattiga svarta lantbrukare (en del foton tagna så sent som 2001), en helt utrotningshotad art som levde (lever) ett hårt liv och idag finns bara 17000 friägande svarta bönder kvar I USA. Känns igen från vårt eget land med småböndernas öde...

 

Den permanenta utställningen handlade om North Carolinas historia fram till idag. Fantastisk och informativ utställning. Staden (Elisabeth City) var grundad 1801 och blev mycket rik tack vare Dismal Swamp Channel, grävd av slavar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fortfarande med kramp i skrattmusklerna efter tre dagar med långseglargänget (räddarna från blixtnedslaget utanför Vanuatu med respektive), lämnar vi ännu en fantastisk historisk stad i södern, New Bern. Sandy och Dale kom flygande från Miami och vi kom med båt till Sheila och Stuart. Vi bodde alla hos dem i deras nya, fina hus som (och jag överdriver inte) har 57 utdragslådor och 11 skåp i deras gigantiska kök. När vi inte lagade mat (southern stile) eller drack (bubbel och vin) eller träffade deras vänner (som också ska göra the great loop nu, nu) eller fick guidning i deras fina stad eller guidning på floderna i närheten med motorbåt (deras segelbåt är också såld)..... så spelade vi "skitgubbe" (ackompanjerat med bubbel). Fast vi kallade spelet "Asshole"...  
Tänk vad ett litet (hmm) blixtnedslag kan åstadkomma 😄  

 

Maten; ni måste bara göra "Shrimp and grits", maken till god rätt finns knappt!! Grits är en sorts majsgröt (fast inte) som man ofta äter till frukost med stekt ägg och bacon eller som "side order" till kött och fisk. Vi blev också introducerade till "soft shell crabs" som stektes hela och åts med skal, ben och allt. Lite läbbigt tyckte vi nog. Innan vi åkte vidare hann vi (gissa vilka) shoppa lite och laga båt (Stuart). Nu är länspumpen fram i fören utbytt! Halleluja!

 

Vi trodde att krabborna nog tog slut här i NC. Mer fel kunde vi inte ha. Nu först kommer vi till krabbornas förlovade land, upp hela Chesapeake Bay. Det märks även för oss sailors, allt oftare måste vi åka slalom mellan "crab pots" som är markerade med ett litet flöte. Det är grunt (0-6m) och lerigt krabbvatten överallt, även där floderna ser ut som stora innanhav. Flötena har olika färger så att ägarna känner igen dem, sämst de svarta... Att åka på natten är otänkbart, då sitter garanterat en krabbur virad runt propellern! Klart obra!

 

New Bern är den näst äldsta europeiska kolonin i NC, etablerad 1710 av schweiziska och tyska kolonisatörer. Ännu idag är New Bern systerstad till sin gamla namne i Schweiz och var länge huvudstad i regionen före Raleigh.

New Bern var kallad "the Athens of the South" i gamla tider och var mycket välbärgat. Det är det ännu idag när välbärgade pensionärer flyttar in och bevarar de gamla historiska husen från 1700- och 1800-talet. Nära den fina "waterfronten" ligger de historiska kvarteren där mer än 160 hus är registrerade i deras National Register of Historic Places. Det är en riktigt söt stad med ca 30 000 invånare.

 

Alltså, vi är på jakt efter Amerikas kärna, dess urväsen. Det är inte alls som vi tänkt oss hittills. Dessa rika, rena välkötta mindre städer med invånare som lämnar porten olåst och bilnycklarna kvar i bilen.... Var är alla ruggiga kvarter med nerdrogade bovar som skjuter vilt på allt som rör sig? Finns det bara rika människor här?

Jag är bra mycket räddare i våra städer i Sverige än jag är här! Skämt åtsido (fast inte helt) så antar vi att vi bara nosat på relativt välbeställda områden. Jakten efter USA's inre väsen fortsätter....

 

 

 

 

 

 

Jo, det händer ibland att slumpen ställer till det riktigt trevligt. Vi fick för någon vecka sedan en mail från Bill om att träffas i Southport där han just nu har temporär hamn efter nästan avslutad jorden-runt-segling "single handed"! Han hade bara av en slump gått in på vår blogg och sett att vi var i faggorna i en motorbåt (suck, motorbåt (hans kommentar :)

 

Vi träffades på Cooks islands i Stilla havet, blev snabbt vänner och träffades senare flera gånger, bl.a. på Tonga och Nya Zeeland. Vilket kärt återseende!!

 

Vi hade några mysiga dagar här som alltför fort tog slut och en bättre ciceron får man leta efter då hans familj har sommarställe nära Southport och han är kunnig i historia, han kunde berätta om hur amerikaner är och tänker, politik, religion såsom han tolkar det såklart... Väldigt intressant. Han är det "svarta fåret" i sin familj som är super republikaner och Bill är democrat.

 

Nu är han snart på väg till sin hemmahamn i Los Angeles. Fast vi ska träffas igen. På Bahamas. Nästa vinter!

 

 

 

 

 

 

Waccamaw River (härligt indiannamn) är en sträcka av trolsk vildmark, mellan Georgetown och Myrtle Beach, där stora träd (oak) stod långt ute i det salta vattnet i floden med sin Spanish Moss vajande i grenarna, som på vilken spökfilm som helst. Det var högvatten och vattnet var nästan svart. I toppen på stora döda träd med förvridna grenar hade fiskgjusar byggt sina bon och ungarna väntade på att mamma (?) skulle komma med mat. De hade också byggt bo i vägmärkena.... Ungarna hade det gosigt oavsett placering, inbäddade i mjuk spansk mossa. En unge i varje bo och vi såg ett tiotal bon på ca 30 miles. I want to live here!

 

Vi lämnade Georgetown efter att ha varit inblåsta här i två nätter och i morse, när vi lämnade hamnen, var det bara 12 grader och mulet. Långbyxorna, längst ner i garderoben, åkte på! Brrr, vad hände? Vart tog den eviga sommarvärmen vägen?

 

Georgetown, ännu en av dessa gamla charmiga små sydstatsstäder som etablerades på 1700-talet. Det fanns en centrumgata och en waterfront, bägge kantade med restauranger och kaféer, gallerier och konstbutiker. Där köpte vi färska stora lokala räkor som just landats från fiskebåten bredvid. Vägen från marinan gick längst ekalléer kantade med trähus från början av 1900-talet. PRECIS SÅ som det ska se, med runt-om-veranda, gungstol och hela paketet!

 

Staden etablerades 1527 med spanska kolonisatörer som senare dog ut i kamp med infödingar och revolterande slavar. (Tänk i Sverige fanns det människor redan 10 000 år före Kristus!) I början av 1700-talet bildades Georgetown som engelsk koloni som blev rik (otroligt rik) på indigo och risodling. Plantageägarna var de rikaste i de förenta nationerna länge - tack vare slavarna. Johua John Ward ägde mest slavar i USA på 1840-talet, mer än 1000 personer arbetade som slavar på hans olika plantager.

 

Jag hade tjejdag där i Georgtown, d.v.s. en dag med bara mig och jagsjälv. Det resulterade i flera timmars strosande och så kunde jag förstås inte motstå att köpa.... just det, ett par sandaler ✌️. Lasse roade sig med teknisk utveckling (laga en 12v plugg) och samkväm med båtgrannar.

 

På kvällen bjöd vi seglarparet Nancy och Simon på "sundowner". Hon var pensionerad lärare och han flygkapten från BA. De hade seglat i 12 säsonger i Östersjön och nu skulle de också göra The Great Loop, fast under fem år! Det blev brexitsnack såklart. De röstade för utträdet men var chockade över resultatet först. Nu var de nöjda, det var dags för en förändring, de hade ingen tilltro till EUs förmåga längre. Spiken blev, sa de, när alla (EU och USA) talade om för dem vad de skulle göra (=stanna kvar). Ingen ska tala om för Great Britain vad de ska göra - minsann!! Så verkar många engelsmän resonera.... Vi tycker också att EU har gått över gränsen med vad de ska hålla på med, långt över gränsen!

 

 

A creek north of Charleston, South Carolina, 03may

 

 

Kallfronten med tillhörande regn och åska i Beaufort var inte nådig och vi är glada att vara i marina. Den kom precis över oss med vatten som om någon hällde med spann, med blixtar som lyste upp världen och åska som kändes i hela kroppen. Alla primitiva instinkter ville värja sig och någonstans i reptilminnet fanns vårt blixtnedslag utanför Vanuatu. I tre timmar orkade den hålla på med kraft innan den försvann ut i havet. Tre säkra nedslag helt nära... Tur att US Air Force flyguppvisning hann bli klar!

 

Strax före Charleston, efter en fin dag "in the ditch" hittade vi båtvarvet (Ross Marine) men vi kom för sent för att de skulle hinna göra något... Nå, underbara Uber tog oss till den vackra, gamla staden Charleston där vi promenreade i flera timmar och bara njöt. Vi avbröt bara tittandet för att njuta av stadens ostron, musslor, krabbor och räkor. Mest ostron; råa, gratinerade, kokta, friterade... allt otroligt gott! Temperaturen efter regnet är som svensk högsommar när den är som bäst.

 

Charlestons historia är hisnande och det är ju inte så länge sedan det hände... Staden etablerades i på slutet av 1600-talet och många byggnaders står fortfande intakt kvar från 1700-talet. South Carolinas stora rikedomar kom från hjortskinnsexport (de gjorde affärer med indianerna) indigo och risplantager och försäljning slavar. Långt in på 1800-talet var majoriteten av invånarna svarta slavar. Pga revolter gjordes lagar som förbjöd möten,  att tjäna pengar, lära sig att läsa, etc. Ett mycket hårt liv även i jämförelse med andra stater i södern.

 

 

Nästa morgon var arbetsdag och Ambika Exp togs upp på land med travellift. Felet var att propaxeln inte var ordentligt fastsatt i backslaget och att skruvarna mellan inte var låsta, vilket orsakade glapp, vibrationer och läckage. Ett ovanligt fel enligt varvet! Ett fel som kunde blivit mycket allvarligt med tappad propelleraxel (och propeller) vilket i sin tur innebär ett stort hål i botten av båten...... Nå, killarna var otroligt snabba och duktiga och kl.1600 fick hon gå i igen och vi kunde ankra i en flodtarm vid en pelikanstrand norr om Charleston.

 

Det var slarv, helt enkelt! Vi tycker nog att det var väldigt onödigt, det var dyrt och vi är supersura, vi är sena också med vänner som väntar på rendevous, både i Southport, New Bern i North Carolina.

 

 

 

The cold front with rain and thunder in Beaufort came and we were pleased to be in the marina. The lightning strikes brightened the world and the thunder felt throughout the body. Our lightning strike outside Vanuatu was still alive in the reptile memory. Luckily the US Air Force´s air show was completed before the rain started!

 

Just before Charleston, after a nice day "in the ditch" we found the boat yard (Ross Marine), but we arrived too late in the day... Well, wonderful Uber took us to the beautiful old city of Charleston where we walked for hours, we just stopped to enjoy the city's oysters, mussels, crabs and shrimps. The oysters were super; Raw, gratinated, cooked, fried ... all amazingly good! 

 

Charleston's history is breathtaking, and it's not so long since it all happened ... The city was established in the late 1600s and many buildings are still intact from the 1700s. South Carolina's great riches came from deer exports (they did business with Indians) Indigo and rice plantations and sales slaves. By the late 1800s, the majority of the inhabitants were black slaves. Due to revolts, laws that prohibited the blacks to meet, making money, learning to read, etc. A very hard life even in comparison with other states in the south.

 

The next morning Ambika Explorer went up on the hard. The problem was that the prop shaft was not properly secured in the gear box and the screws were not locked, causing vibration and leakage. An unusual error accordning the shipyard! An error that could have been very serious with a lost propeller shaft (and propeller), which in turn means a big hole at the bottom of the boat.....

 

Well, the guys were incredibly fast and skilled and at 4pm she was in the sea again. And the boss´s name was Tom Cruise (!) Boy, was he handsome!

 

 

 

Det var hård vind när vi kom till den förbeställda marinan i lilla Beaufort. Lasse skulle angöra stor (för oss) motorbåt för andra gången i sitt liv.... två angöringar dessutom, först skulle vi tanka och sedan ta en plats i marinan!

 

Det gick superbra med angöringarna men när dieselpumpen bara gick och gick och tanken verkade bottenlös, gick vi in i dagens första depression. Den andra kom när vi upptäckte myket mer vatten än vanligt i kölsvinet. Det är propelleraxeltätningen som läcker... Det blir till att gå upp till ett reparationsvarv på väg till Charleston. I värsta fall får båten tas upp på land och då måste vi ta in på hotell.... 

 

Därför blev vi jätteglada när grannbåten bjöd in oss på drink, det var precis det vi behövde just då. Och inte bara en! Alla är väldigt snälla, generösa och nyfikna på oss när de hör hur konstigt vi pratar. Ska dom säga; när vi åkte turisttåget i Savannah förstod vi knappt ett ord av vad guiden sa :)

 

Vi ligger en natt till i marinan (kostar drygt 90$/natt..) för det ska blåsa och regna kraftigt ett dygn. Imorgon går vi till varvet. Så här kan det också vara, man vet aldrig från ena dagen till den andra....

 

Det är städstök ombord nu när vi har både ström och vatten i mängder. Men vi tog en paus och gick upp i den lilla staden och tog massor med bilder på typiska hus från den "svarta södern". Sådana med med långa pelare och veranda runt huset, två gungstolar och fläkt i taket utomhus. På oak-trees med spansk mossa på (fast den är inte spansk och det är inte mossa, det bara heter så). Nu när jag skull välja ut en bild till bloggen upptäckte jag att minneskortet inte var i! 

 

 

 

 

 

It was very windy when we got to the pre-booked marina in Beaufort yesterday, but all went well with the docking - again!
 
We had to re-fuel but the tank seemed bottomless. That made us go into the first depression. The other came when we discovered more water than usual in the bilge. It's the propeller shaft seal that's leaking ... We booked a repair at a yard on our way to Charleston. In the worst case, the boat has to be lifted and then we have to go to a hotel.
 
That's why we were very happy when the neighbors invited us to a drink, that was exactly what we needed right then. And not just one! Everyone is very kind, generous and curious about us when they hear how strange we are talking. We think they speak strange; when we went in the tourist train in Savannah we hardly understood a word of what the guide said :)
 
Today we are staying in the marina one more night because it will nasty weather. There was no excuse, we had to clean the boat while we had a lot of water and electricity. But we took a break and went up to the small town and took lots of pictures of typical houses from the "deep south". Such with with long pillars and porches around the house, two rocking chairs and ceiling fan outdoors. Also on oak-trees with Spanish moss on (though it's not Spanish and it's not Moss..). When we came back to Ambika I discovered that the memory card was not in! The 3rd depression was a fact!

 

 

 

 

 

 

Inte en mänsklig själ har synts till på timme efter timme. Här finns bara träsk, gräs, några buskar, delfiner, flugor och sjöfågel. Strömmen är strid och tidvattnet hela tre meter! Inte ett ends hus, inte en enda båt... Lasse förklarar krig mot hästflugorna som invaderat vår flybridge. Med heltäckande kläder och flugsmällaren i högsta hugg går han till attack (det är bara tjejflugan som bits för att på protein (blod) till sin avkomma). Men då går de till kraftfull våld och biter honom genom jeans och T-shirt (mig rör de inte). Till slut ger han upp, de är för många... Då sluter flugorna också fred och slutar bita :)

 

Natten tillbringar vi mitt i en creek, där finns bara vi, floden, stjärnorna och gräset. Vi grillar en hamburgare på akterdäck och njuter av stillheten!

 

Idag försökte vi få plats i en marina i Savannah, Georgia, men alls sex var fulla. Återstod bara att lägga ut ankaret igen. Vi hittade en brygga att förtöja jollen, ringde efter en Uber och snart var vi mitt i svartaste södern, i Savannah. Fast det är mest vita här numera. 

 

Vilken mysig stad, i storlek som Uppsala. Gammal med mycket historia. De har behållt sina historiska byggnader och är stolta över dem. Savannah är den Amerikanska stad som har mest träd, undrar vem som räknat... Georgia upprättades som en Engelsk koloni redan 1733 med Savanna som huvudstad. 

 

Fast all historia är väl inte så kul kanske, som att de tog död på massor av indianer bl.a. i guldruschen dagar då de föste ut 4000 Cherokees till andra sidan Mississippi i det som kallas "Trail of Tears" och ville behålla slaveriet. De svarta fick rösträtt först 1965! Martin Luther King var från Atlanta.

 

Idag bor det tio miljoner invånare i Georgia och Atlanta är huvudstad. Atlanta är en "global city", en stad som starkt bidrar till den globala ekonomin. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

In English below

 

 

Ja, då var det dags. Efter åtta dagar av lugn och ro fick vi en dust med teknik. Det börjar på sen em igår med att främre länspumpens säkring gick vilket fick till följd att vänster DC system indikerade 0 spänning. Omsatt till lekmanspråk var det "NO good"! Vi fick tag på en elektriker via telefon och han lovade försöka komma idag på morgonen. Vi hittade en snabbparkering helt nära (vid Floridas största stad Jacksonville) och satte bo där I väntan på reparation. Vi som hade tänkt en natt i vildmarken, mitt i ett träsk, i en creek (crokodile creek).

 

På natten började ett högt susande ljud höras från motorregionen. Upp-och-hoppa! Propelleraxeln (den ena) hade gått bananas och snurrade fort. Varför? Lasse satte till slut en skruvmejsel till stopp och vi gick och la oss igen. Önönönnnnn började det igen... Nu var det den andra axeln som satte igång! Ny skruvmejsel på plats! Varför?

 

Vi vaknar tidigt (helt slut) av snattrande fågelläten, det gick inte att kalla det för sång. De (hägrar, änder och svarta små saker) hade frukosttid ute på sumpmarken, helt klart. Elkillen ringer, han har inte tid med oss på några dagar... Vi pratar med båtgrannar och störde Uffe i lunchen i Uppsala om råd på bägge av gårdagen och nattens incidenter och fann ut att elproblemet kan vi fixa senare och propelleraxeln låter sådär när man ligger stilla i 5kn ström!! Hmmm. 

 

 

 

 ....this in turn caused us to find a night harbour quickly and, like magic, we found one just around the corner. We talked to the other friendly boaters about our "headache" and got good advice. 

 

 

 

 ***

 

 

 

 

Saint Augustine i norra Florida är USAs äldsta kolonialstad och har en blodig historia. Redan i början av 1500-talet tog Spaniorerna, med Ponce de Leon i spetsen, väldet över Florida och 1525 grundades Saint Augustin av den spanska admiralen Pedro Menendez de Avil'es. Sedan kämpades ett antal grymheter mellan kolonialmakterna innan slutligen Florida blev en av 27 Amerikanska stater 1845. Saint Augustine har gammal vacker bebyggelse som är väl bevarad, inga fula höga hus så långt ögat når! Vilken lisa för själen. Vi tog ett turisttåg som körde runt i 1,5 tim med kunniga guider :)

 

 

En kille som satte stor prägel på Saint A och hela Florida var industrimagnaten och järnvägsbyggaren Henry Flagler (kompis med Rockefeller). Han blev förtjust i staden och lät bygga järnväg hit och hotell och rekreation för de besuttna I slutet av 1800-talet efter att lämnat över tömmarna för Standards Oil som han var med och grundade. Idag är ett av hans finaste hotell omvandlat till College. Vilken miljö att insupa kunskap i!

 

Note: År 1963 var befolkningen i Florida dryga 5 miljoner. Idag, 54 år senare, är det 20! Var ska detta sluta?

 

Massor av båtar var uppspolade på land och stränder, massor av bryggor är fortfarande inte reparerade och Saint Augustin blev ordentligt översvämmad. 

 

 

 

More (My own) Pictures asap :)

 

 

 

 

 

On our way to Daytona Beach, FL, 24apr 2017

In English later :)

 

En sjöko (manatee), äntligen! Han var över tre meter lång och säkert en meter bred över "axlarna" och mumsade på gräs i det grunda, lerfärgade vattnet i marinan I Cocoa Village. Senare under dagen såg vi ytterligare två plus några delfiner.

 

Vi passerar exotiska ställen som Mosquito Lagoon, Catfish Creek, Indian River City längst ICW, det är mest bush- och sandlandskap. Man kan ana alligatorernas ögon i nacken när vi sakta tar oss genom trånga träskkanaler. Det är nästan tomt på båtar men alla vi möter hälsar glatt. Enligt tjejen på marinan har de flesta "snowbirds" (som bor i Florida på vintern) redan flugit norrut, vi är lite sena... flocken har passerar oss!

 

Lite saknar vi autopilot trots att vi har ganska lite användning för en sådan. Man får ändå styra aktivt hela tiden. Men vi har ismaskin istället :) det är viktigt för amerikaner har vi förstått och de konsumerar omåttliga mängder av varan.

Jag nynnar på Debbies (gitarristen) sånger från igår, särkilt låten "Landslide" satte sig som ett tuggummi överst i hjärnbarken. Medan vi betraktar landskapet runt oss (von oben) roar vi oss med att läsa boken "Honey, lets get a boat" (köpt på amazone) som handlar om ett par som aldrig ägt en båt men satsar på att göra The Great Loop. Vi skrattar högt av igenkänning och hans dråpliga formuleringar! Vi följer dem i fotspåren och får massor av tips.

 

Just nu följer vi två segelbåtar och njuter av att vi sitter fyra meter högre med makalös utsikt över landskapet (jämfört med segelbåt)  Vi börjar bli lite varma i kläderna och nu gillar vi VERKLIGEN motorbåtslivet, så enkelt allt är (ta i trä)! Fast lite passivt kan det nog bli.... Hittills har vi inte satt på AC men tänk vad bekvämt det ska bli när det behövs. Att ankra är precis som vanligt fast här är det ankare gjorda av aluminum som inte väger någonting nästan. Vi var skeptiska i början men nu vet vi att det sitter bra i leran :) Lasse går ner i källaren efter varje dagsetapp och kollar olja och kikar på alla miljarders slangar kors och tvärs. Han ser nöjd ut när han dyker upp igen  Toaletterna är med vacum och det låter hemskt när man spolar, men nu har vi vant oss. Generatorn måste vi köra några timmar för att hålla igång kylskåpet och när vi lagar mat på den elektriska spisen.

Vi får säkert anledning att återkomma i temat "motorbåt" senare!

 

Det är varmt, ca 27 grader och solen skiner på oss :) Hoppas er snöstorm snart bedarrar och våren dyker upp!