ambikasailing

Colon, 23/4 -11

Alla har drömmar. Från början drömmer vi om att bli pop-stjärna, fotbollsproffs eller kanske superhjälte. Så länge jag kan minnas har mina föräldrars dröm alltid varit att segla jorden runt. Ända sedan Petra och jag var små har vi hört mamma och pappa säga att de ska sticka iväg på en jorden-runt-segling. För er som inte känner mamma och pappa till hundra procent, så är de segelfantaster. Både jag och Petra är uppvuxna ombord på båtar, kan det ibland kännas som. Ni som är seglingsintresserade kommer kanske ihåg ett ”Gotland Runt” för 10 år sedan när en man omkom på grund av hårt väder? Samma dag startade även S/Y Absolut, som vår förra båt hette, från Sandhamn med sikte på Estland. Resan gick utan problem för mamma och pappa som gjorde denna resa med två ganska små barn, 10/12 år ca utan problem.

Som tidigare sagt var planen att de skulle iväg på en jorden-runt-segling men jag måste erkänna att efter att ha hört det i 20 år så började man ta det med en nypa salt. Men! Sen kom våren 2010. Jag studerade på Universitet i Stockholm och Petra hade tagit examen från gymnasiet. Plötsligt låg huset i Skärgårdsstad ute för försäljning på Hemnet, en ny båt hade införskaffats, mina föräldrar hade emigrerat till Åland och ett slutgiltigt datum för avsegling var satt - den 15 Juni 2010. Då var Ambika fortfarande fylld med flyttkartonger och låg förtöjd vid Skärgårdsstadshamnen för att bli avvinkad av nära och kära. Sedan var de borta. Jag och Petra stod där med varsin bil och inget hus (vi hade dock fått en lägenhet i att bo i) men utan en mor och far i Sverige.

Men det finns inget ont som inte har något gott med sig; vi hade plötsligt föräldrar med en båt i Västindien!

I våras ansökte jag och en av mina bästa vänner, Bolla, om att få läsa nationalekonomi 30 hp på distans. Vi kom båda in och den 5 februari anlände vi till Jolly Harbour i Antigua. Sedan den dagen har jag nu fått vara med om ett äventyr på tre månader (med ett kortare avbrott för en tentamen i USA). Under den här tiden har jag fått uppleva mycket mer än vad jag riktigt förstår. Detta kommer att vara en av de bästa vårar i mitt liv. Några av de minnen som kommer upp nu i huvudet när jag sitter och skriver detta är ”Boiling lake” på ön Dominica. Även om en kokande sjö kanske inte låter så upphetsande var vandringen genom regnskog och dess flora och fauna fantastisk.  

Sedan måste jag nämna fisket här! Att fiska hemma är kul men slutar oftast med bottennapp, tappade drag och om man har tur får man en liten mört. Här i Karibien lever fortfarande havet och att få en 20 kilos tonfisk på draget får hjärtat att klappa fortare. I snitt har vi kanske fått fisk var tredje dag och fiskar här är stora! De sorter som jag har lyckats ”landa”, som min flygare till far säger, är Wahoo, Mahi Mahi, Tuna, Barracuda och Haj. Av dessa är det omöjligt att välja en favorit men smakfavoriten bland havsdjuren blir ändå de nyfångade humrarna som grillades med vitlök på stranden på Hog Island i Västindien och i San Blas, Panama.

Den sista veckan på min resa har vi tillbringat i Panama och Kuna Yala som indianerna kallar sin kust (San Blas) för. Allt vad man hade förväntat sig och lite till förverkligades här. Kunaindianerna levde av naturen med naturen. De hade ingen ström och var gladare än något annat folk jag mött. Den familj vi lärde känna skulle bo på deras ö i en månad till för att samla kokosnötter som de sedan sålde till Colombianer.


Nu har vi nått Panamakanalen, och Colon och avnjutit en flaska Bubbel (som mamma förlorade i en vadslagning). Jag har så smått börjat packa min väska och en ny gast har kommit, Lalle Almtorp, en av kändisarna bakom den årliga seglingen Åland Runt.

Det är dags att säga hej då Ambika och hoppas ni som läser detta fortsätter att följa bloggen och mina föräldrars äventyr!

Tack för den här tiden!

På väg ner mot Boiling lake, Dominica


Att studerar på distans kan vara svårt ibland, Marrigot bay st Lucia

Hummerpriset på 6$/st anses vara dyrt bland dem vi pratat med här...

Vi köper ändå ;), San Blas