ambikasailing

The Great Loop i USA – Med motorbåt genom USA
Februari 2017 till februari 2018

 

In English below!

 

Vi har nu fullföljt vår plan, vår odyssé genom USA. Vår resa på egen köl genom de inre vattenvägarna med motorbåt genom USA, över 6000nm. Det låg i korten redan innan vi seglade jorden runt under fem år med vår Beneteau Oceanis 46, Ambika Viking. Fast vi tyckte att vi nog borde satsa på seglingen först eftersom vi, liksom de flesta, inte blir yngre med åren. Vårt syfte med USA-resan var flera. För det först ville vi upptäcka ”det riktiga och genuina” USA. Vi ville också göra oss en egen uppfattning av USA utan att färgas av medias, i vårt tycke, ensidigt negativa rapportering. För det andra ville vi testa hur det skulle vara att segla med motorbåt i stället för segelbåt. Tanken att kunna förlänga tiden att vistas på sjön trots att man inte längre orkar eller vill frysa i sittbrunnen eller ta ner ohanterliga våta segel har kittlat oss. Särskilt om man tänker sig att vistas på havet i våra breddgrader. Efter seglingsäventyret for vi till Florida och med hjälp av våra amerikanska vänner köpte vi en Mainship 430 med tre sovkabiner och två jättemotorer på tillsammans 700hk. Hon fick namnet Ambika Explorer.

 

Under bägge resornas gång har vi skrivit, fotograferat och beskrivit våra resor i realtid. På vår blogg (ambikasailing.blogg.se) kan man följa båda våra resor, segeläventyret och vår motorbåtsresa. Denna berättelse är en sammanfattning av våra övergripande intryck från USA-resan.

 

Vår resa startade i Key Largo, södra Florida, en tidig vår. Vi lärde oss genom ”trial and error” att manövrera båten (vi hade aldrig kört motorbåt innan) och färden började med smala kanaler och grunda sjöar norrut och det är bara en smal barriär som skiljer Intra Coastal Waterways (ICW) från de stora vågorna på Atlanten. ICW är 4,800km och består dels naturliga sjöar och sund men också av grävda kanaler för att säkerställa transporter längs Atlant- och Gulfkusterna, ett gigantiskt och framsynt åtagande som startade tidigt på 1800-talet. Vi passerade bl.a. USAs äldsta stad, Saint Augustine i Florida, och många andra charmiga och historiska sydstatsstäder. Genom Georgia åkte vi dagar i ända i ett omfattande träsklandskap befolkat av obekvämt många hästflugor, fåglar av olika slag och en och annan människoboning.

 

När man kommer upp till Norfolk mynnar ICW ut i Chesapeake Bay, en enorm havsvik där ”Watermen” fiskat i alla tider och som är bebodd på bägge sidor samt har flera öar i mitten.  Här besöker vi stora städer som Norfolk, Anapolis och Baltimore men också platser som stannat i tiden, såsom Tangier Island, samt populära turistorter som St. Michalels. Efter att ha passerat genom en grävd kanal i norra Chesapeake Bay kommer man ut i nästa stora havsvik som knappt är bebyggd alls, Delaware Bay. Efter rundning av Cape May är man ute i Atlanten för första och sista gången på hela resan. Redan i Atlantic City kan man gå in ICW igen, helt i skydd från Atlanten.

 

När våren blommat ut ordentligt når vi New York och seglar vidare norrut på Hudson River förbi Albany och sedan viker vi av in Mohawk River som är kantad med små byar, ända upp till Oswego, en hamnstad i Lake Ontario, en av de Stora Sjöarna som är delad i mitten mellan USA och Kanada. I försommarvärmen korsar vi Ontario och checkar in i Kingston, Kanada.

 

Nu börjar i en ny fas på resan; Slussandet. Det är sommar och vi färdas i en mycket smal kanalväg, Trent Severn Waterways som tar oss från Trenton i norra Lake Ontario via magisk natur och små sömniga byar till Port Severn, i södra Georgian Bay, Lake Heuron. På denna vackra sträcka går vi igenom 44 slussar av olika slag. Små ”vanliga slussar” som på Göta Kanal, några som lyfter oss i en stor balja med vatten och så en som tar oss på ett slags färja på land, över en ås och ner i vattnet på andra sidan. När slussarna stänger parkerar man båten före eller efter en sluss där det fanns plats för förtöjning, fräscha badrum och ofta en grillplats och det sociala utbytet kunde återupptas med båtgrannarna.

 

De stora sjöarna är verkligen….. jättestora! Vi seglar norrut längs Georgian Bay som är den ostliga delen av Lake Heuron. Färden går genom en stor skärgård av kala, släta ”västkustöar” i ett fiskrikt och klart färskvatten. Det är mycket vackert men också väldigt bebyggt, varenda kobbe verkar ha en liten boning och någon allemansrätt finns varken här i Kanada eller i USA. De platser man kan besöka är i stort sätt nationalparker, en del är gratis och i andra måste man betala en peng. Längst upp i norra Lake Heuron eller North Channel som det kallas får vi klarera in i USA igen. Vi väljer sedan att gå söderut via den östra sidan av Lake Michigan, vilket blir ännu en av de stora positiva överraskningarna på resan. Lake Michigan är ett klart och turkost hav av sötvatten, ett Karibien med milslånga sandstränder, 10m sikt i klart vatten och med små byar och städer som kantar den östra kusten på ca 40nm distans från varandra hela vägen ner till Chicago. Samhällena låg som ett pärlband vid sjöar bara en kort sträcka från in från Lake Michigan och under skutskepparnas tid grävde man en kanal från Lake Michigan och in till de talrika sjöarna till skydd för skeppen för Lake Michigan är känd för sin vildsinthet. Vi var glada att ha moderna hjälpmedel som väderprognoser till hands och starka motorer som snabbt kunde ta oss i skydd.

 

Hösten börjar närma sig och Lake Michigan är inget ställe att vara på under höst och vinter. I slutet av augusti börjar vi resan söderut på floderna igen och slussandet återupptas. Genom Illinois River, Missisippi River, Tennessee River och Tombigbee Waterway ända ner till Mobile i Mexikanska Golfen. Vi passerar byar och stora såväl som små städer mitt i USA, som St Louis, Nashville, Chattanooga och Florence. Ibland hyrde vi bil (eller MC) och bl.a. njöt vi av det vackra Smokey Mountains i Appalacherna. Slussarna här är stora och gjorda för tung trafik. Kraftbolagen gavs tillstånd att bygga elkraftverk i floderna mot att de byggde slussar som skulle vara öppna för frakttrafik dygnet runt. Ibland kunde vi slussa helt ensamma med många ton vatten bara för vår skull, helt gratis. Träden börja skifta i färg och på morgnarna börjar älvorna dansa. Ibland är älvorna alltför talrika och vi får vänta någon timme på bättre sikt. Vattnet är brunt i floderna och längre söderut börjar alligatorer synas till och vi slutar helt att bada om vi inte ankrar i en sjö, med fri sikt, på vägen.

 

Vinter gjorde sitt intåg. Denna vinter var det exceptionellt kallt i långa perioder och t.o.m. i södra Alabama och Norra Florida, vid Mexikanska Golfen, var det kallt. Iskallt faktiskt! För Det var verkligen en överraskning för oss. Det var hög tid (mitten av januari) att dra oss via Floridas norra kust till dess västkust och värmen i södra Florida med Key West längst söderut, bara ca 60nm från Cuba. I slutet av februari, ett år efter start, är vi tillbaka hos våra vänner i Key Largo, Florida. Där ligger Ambika Explorer fortfarande och ska snart göra The Great Loop ännu en gång.

 

Vi har rest genom tjugotre stater i USA och genom en lång sträcka av Kanada via de stora sjöarna. Vi tillhörde en definierad grupp båtägare vars mål och syfte var att göra The Great Loop under ett eller flera år. Denna illustra skara organiserade sig genom medlemskap i the America Great Loop Cruisers Association (AGLCA) och vars kännetecken var en AGLCA vimpel som placerades väl synlig i fören. Genom att föra vimpeln blir man mottagen med öppna armar av ”fellow Loopers” i marinorna, i slussarna och på ankringsplatserna. Alltid var det ”Docktails” på gång på någon brygga eller ombord på någon av båtarna. Loopers är ingen homogen skara utan en smältdegel av alla samhällsklasser. Det som kanske var mest homogent var att alla var sugna på äventyr och de flesta, men långt ifrån alla, hade slutat att arbeta genom att gå i pension eller bara tillfälligt för att göra Loopen. Vi pratade med alla överallt och genom att ofta använda Ubers eminenta taxiservice kom vi även där i kontakt med massor av spännande individer.

 

På vår jakt efter Amerikas själ har vi försökt att nu i efterhand analysera våra upplevelser och sätta ord på hur vi ser på USA och även, fast i mindre utsträckning, på Kanada. Naturligtvis blir vår bild lite präglad av att vi haft möjlighet och råd att genomföra ett dylikt projekt vilket innebär att de människor vi träffar i båtar och på marinor har tagit sig samma möjlighet men skillnaderna är, trots det, stora. De allra största och lyxigaste farkosterna KAN inte göra Loopen pga. av deras storlek. Låga broar som är fasta, grunda kanaler och slussar som är små begränsar båtarna storlek och kvar blir medelstora motorbåtar av olika slag, nya som riktigt gamla, små motorbåtar med bara minimalt pentry och en sovhytt samt mindre segelbåtar med borttagen mast. Våra ”partners in crime” var allt från bohemer och nomader till statsanställda byråkrater från övre medelklassen, de flesta amerikaner. Visst har vi besökt flera stora metropoler men huvudsakligen har vi rört oss i mindre samhällen, mitt i landet.

 

Hur kan man bara vara så jäklar öppen och vänlig, frågar vi oss. Visst, vi hinner inte fördjupa relationerna så värst men vi känner oss välkomna vart vi kommer. Från killen som råkar stå på bryggan när vi kommer, som hjälper oss att förtöja och som frågar om vi behöver proviantera. Han beskriver var vi kan göra det och räcker sedan fram sina bilnycklar till oss. ”Ta min bil”…

 

I alla affärer (och det blev några stycken på vägen), nästan utan undantag, såg butiksbiträdena uppenbarligen direkt att vi var från en annan planet. De fick detta snabbt bekräftat när vi öppnade munnen och ut kommer något väldigt likt mupparna. I en hiss blir det aldrig tråkigt eller stelt. Efter att hissdörren stängts är alla snart inne i samtalet. ”Where are you from”? Germany? Tusen och en glada frågor, information om att hans/hennes morfar minsann kommit från Norge, tips och ibland intressanta betraktelser blev resultatet. Till skillnad från när vi besökte USA för tio år sedan, vet de flesta var Sverige ligger och blandar sällan ihop det med Schweiz.

 

Intresse, nyfikenhet och hjälpsamhet är några viktiga nyckelord när vi tänker på våra möten med människor inne i landet. De präglas av de kristna budskapen och kyrkan har fortfarande en mycket central roll. Alla går till kyrkan på söndagar! I kyrkan samlas också pengar in till behövande som t.ex. när vi besökte en kyrka i mörkaste Alabama, då de samlade in hjälp till dem som drabbats av cancer. När man promenerar och möter en medmänniskas blick blir resultatet ofelbart ett leende, en nick och ofta ett ”Howryoudoin”. Det finns toaletter överallt! I alla samhällen, stora som små, finns det offentliga toaletter när man behöver dem. I shoppingmalls likaså och i livsmedelbutiker. Överallt. De inte bara finns, de är rena och gratis. Varför kan det inte vara så i Sverige? Om man föreställer sig att majoriteten av de 350 miljoner invånare som befolkar USA, bor i mindre städer och små samhällen inne i landet, då blir det den bilden som blir tongivande när vi vill beskriva ”Den Amerikanska Andan”.

 

Vår tidigare bild av USA från egna resor till dess metropoler och från tidningar och TV här i Sverige, är en bild utan levande natur. Ghetton av betong- och asfaltvägar som sträcker sig så långt ögat når i tjugo filer bilväg samt höga hus av glas och stål… När vi dök in i USAs inre med vår båt i kanaler, sjöar och floder började vi förstå hur stort USA är och hur mycket orörd natur som faktiskt finns, oavsett nationalparker. Vi kunde färdas i åtta knops fart i dagar i sträck utan att se så mycket som ett skjul. Georgias träskmarker och längst Tombigbee floden var området särskilt obebyggt med stora skogsområden och vildmark, befolkade av fåglar av alla de slag. Tenneesee River var naturskönt med sina höga berg och djupa dalar, med samhällen insprängda mellan bergstopparna.

 

Missisippi River blev en stor överraskning. Vi var varnade för denna flod på grund av dess snabba tempo med mycket pråmtrafik och sina många industrier. Istället finner vi en flod som är kantad av vackra sanddyner och bortom stränderna skog och vildmark. Flodens takt var snabb men pråmförarna snälla och talade om för oss vilken sida vi skulle hålla för att störa dem minst. Ofta såg vi Huckleberry Finn meta vid strandkanten.

 

Delfinerna höll till vår förvåning till i kanalsystemet (ICW) på ostkusten. Varje dag kunde vi glädjas åt deras lek eller snarare jakt på föda i de grunda kanalerna. Otroligt. Även räkorna levde där i mängder, gömda för räktrålarna som gick ut på öppna havet för att fiska dem. Utanför barriären, ute i Atlanten var vattnet i södra USA extremt rent och man kunde se korallerna på havsbotten i många meters djup. Florida har antagit flera lagar för att skydda sin miljö, och det fungerar verkligen. Som exempel måste båtägare gå till ”pump-out” stationer för att tömma sina toatankar, vilket efterföljs i hög grad. Hela vår färd runt i The Great Loop finns det båtar, massor av båtar. Mest för att fiska med. Mest för grabbar att fiska med. Men allra mest båtar finns det längst ostkusten. Det fiskas storvilt på atlanten; tonfisk, Mahi Mahi, svärdfisk, Blue Marlin, m.m. Fiskebåtarna är utstyrda med massor av spön och ibland med gynekologstolar som man sett på TV och ombord fanns massor av Grabbar iklädda keps och T-shirts med fiskar på.

 

Vi är intresserade av politik. Vi lärde oss ganska snabbt att USA är polariserat. Man kan inte diskutera politik om man är flera vid bordet, om man inte är säker på allas politiska hemvist. Jag lärde mig det ”the hard way”. Vi var ett gäng på ca tio personer, Loopers, som åt middag tillsammans på en restaurang. Kvinnan bredvid mig var öppen och trevlig och jag började höra mig för om vad hon tyckte om President Trump som just kommit till makten. Hon berättade att hon röstat på honom och förklarade varför med argument som mestadels handlade om att man måste få bort ”etablissemanget” som håller på att förstöra USA. Snart märkte vi att det, vid den andra ändan av bordet, blivit tyst. Plötsligt, mitt i en mening från min bordsgranne, reste sig en medelålders man upp så att stolen föll baklänges. Han slog näven i bordet med en smäll och sa ”I have to leave, I didn´t take my heart medicin with me”! Ohooh, sa min andre bordgranne, ”you really put your finger in the pie” och log glatt. Han förklarade att USA är djupt delat I två läger och att politiska diskussioner över partigränsen inte längre existerar, det blir alltför laddat.

 

Det märkliga är att Republikanerna, i och med Trump, finns i flera vitt skilda läger fast med olika argument. De urfattiga fiskarna i Tangier Island i Chesapeake Bay röstade på Trump. Överallt, i alla små och av vatten översvämmade trädgårdarna fanns skyltana kvar; rösta på Donald Trump – America First. De vill ha sina arbeten i kolindustrin m.m. kvar. De rika, eller ”well off” röstade också på Trump. De vill ha lägre skatter och bort med illegala invandrare. De hatade verkligen Obama som de trodde på först men som ”förrådde” dem och som får personifiera etablissemanget. Inne i Mellanamerika fick vi en känsla av att republikanerna var i majoritet i de mindre samhällena och att katolska kyrkan är en stor republikansk maktfaktor. På västkusten och i de stora städerna finns demokraterna men där reste vi inte denna gång. Det skulle varit intressant att höra deras argument, på plats i landet. Det är ingen tvekan, politik ett mycket känsloladdat ämne i dagens USA.

 

Det märkliga är att kanadensarna, som kollektiv betraktat, är känslomässigt närmare oss. Det känns så. På ett ögonblick etableras ett märkligt samförstånd i samtalet. Som om vi var inympade från samma gen i fråga om samhällets uppbyggnad och politiska grundpelare och som enar oss och därigenom faktiskt skiljer oss i förståelse från amerikanarna. Lite svårt att sätta fingret på hur det går till men det är definitivt där. I Kanada verkar man ha ett riktigt dåligt samvete avseende ursprungsbefolkningen, indianerna, och det finns många museer som skildrar livet från kolonialtiden och framåt, med ursprungsbefolkning i fokus.

Vi hann inte åka in till Lake Superior, vilket var synd för vi hörde från många håll att denna gigantiska sjö ska vara så värd att besöka. Det får bli en annan gång. Längst vår färd fick vi inte den där riktiga vildmarkskänslan som vi vet finns där, det var för mycket befolkat på den sträcka som The Great Loop passerade.

 

Allt är dock inte guld som glimmar. USAs klokskap har inte nått till persontransporter. Det är bilen som gäller. Förr kanske en Greyhoundbus kunde ta dig mellan olika städer i nästan hela USA. Inte idag. Tåget som var en urkraft i det tidiga USA är i stort sett nedmonterat för persontrafik. För frakttrafik finns fortfarande tåg samt flodpråmar. För att alla bilar ska få plats byggs vägarna ut som aldrig förr, särskilt i anslutning till de stora städer som bara växer och växer och växer… Som exempel bodde det 1960 ca fem miljoner invånare i Florida, år 2010 bodde där tjugo miljoner! Det tog oss två timmar att komma ut ur centrala Miami en vardag under icke ”rush hour” och trots flera sexfiliga motorvägar. Hur de ska klara morgondagens klimatkrav är en fråga som inte får svar.

 

Att 1% av invånarna äger 90% av tillgångarna i USA anser vi vara ett sjukdomstecken. Alltför stora skillnader mellan rika och fattiga skapar bara ytterligare segregering och motsättningar. När våra vänner hör detta blir de helt perplexa, hur kan det vara fel att tjäna pengar, säger de helt oförstående. När vår lilla och till åren komna motorbåt tar oss genom kanalerna i Fort Lauderdale, Delray Beach, West Palm Beach och vidare norrut, sitter vi som fågelholkar och bara försöker ta in den mängd oerhörd rikedom som vi åker igenom. Hus stora som slott, mega yachter och lyxbilar kantar vattenvägen norrut, mil efter mil. Då tänker vi på vilken liten ankdamm vi lever i, i Sverige såväl som i Portugal.

 

Som tidigare nämnts saknade vi Sveriges Allemansrätt gränslöst. Visserligen är vattenvägarna federal egendom och därmed kan sjöfarare nyttja dem och ankra i dem, i stort sett var som helst. Men att gå iland och sträcka på benen, ta en promenad i grönskan eller på en öde sandstrand, det är inte tillåtet. Privat property, No trespassing var ständigt återkommande skyltar som kantade vår väg. Man förstår nästan inte hur viktig den är förrän den inte finns. Nationalparker finns och de är oerhört viktiga och öppna för alla. Nationalparken Everglades, som vi besökte flera gånger, är riktigt omfattande till ytan och där finns urskog och endemiska djurarter. Vi kan bara hoppas att Nationalparkerna fortsatt får finnas.

 

Extremväder, migration, droger, rasmotsättningar, vapen, kriminalitet, ökad polarisering, etc. är naturligtvis väldigt stora problem i USA men som syns mest i de växande megastäderna och under vår resa var det på sin höjd några a-lagare som satt berusade på en parkbänk och några samhällen hade kvarter med ruffiga hus med ofta svart befolkning. Aldrig blev vi antastade trots att vi promenerade eller cyklade överallt.

 

USA är långt ifrån historielöst. Tvärtom, de har mycket historia, de är mycket krigiska och monument över fallna soldater i olika krig finns överallt, bokstavligt talat. Museum beskrivande inbördeskriget 1861-1865 är talrika. Indianers bosättningar och historia finns också beskriven i mycket hög grad. Om man befinner sig i de gamla städerna som till exempel Saint Augustine, Savannah och Charleston, dit de tidiga nybyggarna kom, är det mycket populärt att åka med guidade turer i de gamla bevarade stadsdelarna och få en stor dos historia till livs.

 

I vår färd under ett år i periferin, som trots allt är platser där merparten människor bor, upplever vi ett öppnare, vänligare och tryggare samhälle än i Sverige idag, där knappt någon möter min blick. Men trots att vi under ett års tid ständigt varit på resande fot, har vi ÄNDÅ bara sett en liten, liten bråkdel av detta gigantiska land och vi kan bara vittna om det vi upplevt och den känsla vi fått under vår fantastiska resa – och den känslan är mycket bättre än vi någonsin vågat hoppas på. Vi konstataterar lite beklämda att rapporteringen om USA i Sverige inte är så nyanserad som vi anser att den bör vara. Att bosätta sig i t.ex. staten Michigan, med klimat liknade den i Sverige, skulle inte alls vara svårt.

Vi kommer med största sannolikhet att göra fler och långa resor i USA i framtiden och då troligtvis på land och med ett litet hus på ryggen.

 

Med Ambika Explorer i USA

Uppsala 01 mars 2018
Lars och Erja Ödmark

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Även det roligaste har ett slut och nu är vi tillbaka i Sverige för ett kort tag. Sista veckan i Florida blev innehållsrik med många miles på de Amerikanska vägarna ända upp till Apalachicola och naturreservatet där uppe; Apalachicola forrest.  Vi hade besökt staden redan innan, med Ambika, och blev förtjusta i det ”gamla, genuina Florida”. 

 

På vägen upp besökte vi bl.a. Everglades, Naples, Saint Petersburg och Steinhachee och Okechobee lake. I Södra Florida fullkomligt kryllar det med folk och de nya, fina villorna avlöser varandra. I spetsen för de ”fina” områdena var Naples, en sagostad närmast, där varje grässtrå var krattat med tandborste :) man fick lite av Franska Riviera Feeling....

 

Till sist for vi ”hem” igen, till Key Largo för att lämna över båten i goda händer hos Dale och Sandy. Supertrevligt såklart att träffas igen. Efter ett antal öl/vin, skitgubbe, restaurangbesök och, inte minst, genomgång av båten, blev vi körda till Miami flygplats...... och så har ett helt år i USA kommit till ända! Vi är Dale och Sandy ett stort tack skyldiga och vi ser fram emot att kunna återgälda lite när de kommer till Portugal! :)

 

 

 

 

Kul att vara här igen. Att strosa runt i den vackra, gamla staden med trähus. Undrar på att Hemmingway trivdes här. Det äldsta huset är daterat 1829.  Idag börjar dock vissa delar av Duval Street vara mer som New Orleans; fullt med barer med levande musik. 

 

 

 

På väg till Everglades City såg vi massor av alligatorer, små och jättestora, överallt i den smala bäcken bredvid vägen. Alltid tillsammans med stora fåglar av någon anledning.... Häftigt! Själva staden var en besvikelse, ett jätteturistjippo med karuseller, billiga burgerrestauranger och parkering för 25$. Nix! No deal!

 

 

 

 

 

Hur kan ett helt år gå så fort?!  Det är nästan exakt ett år sedan vi köpte Ambika Explorer för att göra The Great Loop.... och det känns som för max en månad sedan! Ändå har mycket vatten flutit under kölen sedan vi startade och vi är enormt glada att ha genomfört projektet och fått möjligheten att bekanta oss med USA ”innifrån”.

 

När lugnet lagt sig här så ska vi försöka sammanfatta intryck och upplevelser, dels för oss själva men också för er som är intresserade av hur vi upplever landet och kanske inspirera någon att göra Loopen :)

 

Vårt sista dygn på Loopen var minnesvärt! En magisk sista kväll med en solnedgång över havet och över en strandremsor med vajande palmer..... När vi vaknade den sista morgonen, ankrade i en vacker vik, fick vi kaffet i vrångstrupen när vi tittade över relingen. Vi står på botten, skrek vi bägge i munnen på varandra! Vi visste ju att viken var grund när vi kom in, drygt 7 fot (Ambika drar 4,5). Vi visste ju också att det skulle vara lågvatten på morgonen.... men ändå! Det kändes som om vi kunde ta på sandbottnen om vi bara stack ner handen. Vi var helt enkelt tvungna att loda för ekolodet gav inget utslag alls. När vi drog upp lodrepet och mätte vattendjupet visade det sig att vi faktiskt flöt, vi hade t.o.m. två fot, 60cm till godo I det absolut kristallklara vattnet! Trots att vi visste det var det ändå väldigt spännande att segla ut ur viken....

 

 

När vi kom fram till våra vänner, tillika de nya ägarna till Ambika, i Key Largo möttes vi av katten JJ, som genast flyttade in i båten och goda vänner från jordenruntseglingen. Alla var där utom ägarna till huset som själva är på semester i Vietnam :) Jättekul att träffa alla!

 

Mindre kul att städa och putsa Ambika till överlämning.... och lite sorgligt dessutom! Ännu en fas i livet, ett äventyr, som oåterkalleligen är över.....

 

 

Nu återstår bara att göra lite mer upptäcktsfärder, fast denna gång på landbacken, med bil. Det fanns bl.a. platser som vi inte kunde gå till på vägen pga av att orkanen Irma ställt till det. Everglades City är en av dem. Det var alldeles för osäkra uppgifter om sandbankar på båtvägen dit samt att en av de två små marinorna var förstörd av Irma, prognosen visade på frisk vind....

 

Landrapport följer :)

 

 

 

 

Jepp, vi skippade Naples som enligt Wiki har lockat värdens rikaste människor att bosätta sig där. Säkert väldigt posh och vackert men troligtvis inte så anpassat till vår plånbok.. skämt åtsido, vi fick ett oväntat väderfönster att gå direkt från Marco Island till Marathon, strax öster Key West, och vi bestämde oss för att haka på. Det blev tio timmar på öppet hav. Först en spännande avfärd vid lågvatten, så blev det tidvis riktigt stökigt på Mexikanska Golfen som är grund här (max 10m djupt) och med plötsliga enmetersvågor som kom från sidan, blev det lite obekvämt och vår lilla skokartong for omkring som tokig. Hela tiden fick vi också värja för de tusentals ”crab pots” som fiskarna lagt ut, helt random. En del var slitna, omöjliga att se och andra låg med bojen under vattnet 😤😤😤 vilket var ännu värre! Puh, det var en liten pärs det se :) En boj höll vi på att ramma men vi fick stopp på karuttan i sista stund, innan linan hann in i propellern!

 

Väl i Marathon fick vi sista platsen i marinan, men bara en natt, sedan var det fullt. Det är högsäsong för ”Snowbirds” nu, dvs människor (pensionärer) som bor i norr åker ner till Florida över vintern... Idag har vi letat plats överallt utan att lyckas. Alla marinorna som finns kvar efter orkanen Irma är fulla. Alla bojar som lagts ut är upptagna.... och då pratar vi över hundra bojar bara här inne i lagunen. Jädrar vad mycket folk och båtar det finns! Alldeles för mycket av bägge! En natt i marina kostade oss 153$, och då har vi ändå hotellrummet med oss.... och utcheckning är kl.1100 nästa dag. De ska väl städa bryggan innan nästa gäst anländer... WTF! Ni hör att jag är förbannad 💥

 

Nu ligger vi för ankare utanför Matathon och funderar på nästa move.... På den positiva sidan hör att det är varmt nu, havet är turkost och det finns gott om delfiner, pelikaner och flygfiskar... Key Largo, vår slutstation, ligger bara en dagsetapp bort........

 

 

Ft Myers Beach, FL, 30jan 2018

 

 

Nu får det vara nog! Nu sticker vi till Naples, är trötta på att vänta! Vi lämnar Cape Coral där vi bara ankrat över natten för att fortsätta till Naples och i tidig morgon drar vi vidare söderut. Efter att nästan fått in båtgrannens osynliga triplina i propellern kommer vi iväg. Men vi kommer inte långt innan vi känner kulingen vina kallt från norr och US Coast Guard som varnar på VHF om ’Small Crafts warning” med hårt vind och höga vågor.... och just denna sträckan på drygt 30 miles måste vi dra utomskärs....!

 

Okay då! Vi vänder nosen mot närmaste hamn = Fort Myers Beach (inte att förväxla med Fort Myers längre norrut i Okeechobee River). Där ska finnas över åttio (!) bojar till gästernas förfogande. Vi passerar en stor motorbåt som just draggat och ligger skadeskjuten vid en brygga och när vi når bojområdet ser vi efter lite letande att varenda boj, alla, är upptagna. Hamnkaptenen bekräftar det! Vad är oddsen?

 

Med lite tur får vi en plats i en marina, ”Salty Sams Marina”, och det blir en dramatisk tilläggning i hård sidvind och motström som kaptenen klarar med bravur, bara grannbåtens ägare (i den nya fina båten) såg ut att slita sitt hår och stirrade stint på oss tills faran var över :)

 

Men vilken bonus, Ft Myers var verkligen en trevlig bekantskap. Vi tog cyklarna till stranden och gick en lång promenad i svensk högsommarvärme (och kuling). Räktrålaren hade just landat sin fångst när vi cyklade förbi på vägen hem och vi köpte 1kg prima räkor som sedan blev en fantastiskt god middag som avslutning på en oväntad dag

 

 

 

 

Fishermans Village, Punta Gorda, FL, 28jan 2018

In English below

 

 

Åskan mullrar hotfullt och blixtarna lyser upp salongen när vi åt middag ombord.  Det kändes i den varma, lite tryckande luften idag att det måste bli en urladdning... och nu kom den. Efter tre blåsiga dagar kom regnet, nerhällande! Alla här, urinnevånarna, undrar vad som händer, så här brukar det inte vara så här års!

 

En del långa promenader och cyckelturer har det blivit. En dag gick vi till ett Wild Life Reserve där de räddar vilda djur som farit illa. Mest fåglar. Bra att det finns eldsjälar!

 

Vi har tur för vi blev bekant med Dee Smith på lite omvägar, då han och hans fru Jocelyn ville köpa vår båt för att göra The Great Loop. Nu blev det inte så men vi fick kontakt och när vi närmade oss Tampa bjöd han oss till Punta Gorda där han just seglade små "2.4" (enmanssegelbåt) i Paralympics klass. Dee har varit professionell seglare och är nu seglingskonsult med massor av stora oceanseglingar i sitt CV, bl.a. Whitbread/Volvo Oceanrace med bl.a. Roger Nilsson och mycket, mycket mera. För tio år sedan fick han cancer med små utsikter att överleva. Men överlevde gjorde han och fick tyvärr en del funktionshinder på kuppen. 

 

 

Inget kan hindra Dee från att segla! Han tävlar aktivt och nu har de köpt en Mainship dessutom och planerar göra Loopen. Underbart! Vi blev bjudna till seglingsklubben, som anordnade det aktuella racet, på middag och sedan drink i deras nya båt. Så kul och intressant att ta del av deras brokiga (milt sagt) seglingsliv ;)

 

 

 

 

 

The thunder and lightenings lit up the salon when we ate dinner on board. We felt today that there must be a discharge... and now it came. It’s been really windy for several days and now thunder... Everyone here are  wondering what's going on, what is the matter with the climate? While waiting for better weather we have been doing some long walks and cycling trips. One day, we went to a Wildlife Reserve where they help wild animals that have been found injured. Mostly birds. 

 

We are lucky because we became acquainted with Dee Smith when he and his wife Jocelyn were interested in our boat to do The Great Loop. Now they found another boat but we got in touch and when we approached Tampa he invited us to Punta Gorda where he sailed small "2.4" (single-handed boat) in Paralympics class. 

 

Dee has been a professional sailor and is now a sailor consultant with lots of great ocean racing in his resume. Whitbread / Volvo Oceanrace and much, much more. Ten years ago, he got cancer with little prospects to survive. Luckily he did! Unfortunately the illness gave him some physical disabilities. 

 

Nothing can prevent Dee from sailing! He competes actively in paraolympics class and now they have bought a Mainship in addition to sailing and they are planning to do The Loop. Wonderfull! We were invited to the sailing club, which organized the current race, for dinner and then drinks in their new boat. So fun and interesting to hear about their fantastic sailing life;)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vilken stad Sarasota är! Helt underbar! Där finns en gammal stadskärna med trevliga butiker, konstgallerier, barer och restauranger. Runt omkring är dock höghus (condos) för bättre belevade... Marint liv, massor av båtar men, framför allt, ett stort kulturutbud. Det största vi har upplevt bortsett från metropolerna förstås :)

Jag säger bara en sak; stackars Lasse!

 

 

 

 

Det blev en otroligt lätt översegling över Golfen! Vi fick låna en förlängningssladd av Halleluhja vilket gjorde att vi kunde ha vårt bärbara element uppe på flybridge, vilket gjorde resan mindre kall. Inte varm men i alla fall OK med tillägg av varmt täcke för den lycklige som inte var på skift :)

 

Havet var kav lugnt. De största vågorna var på säkert hela 10cm. I tillägg fick vi en makalöst vacker solnedgång. Vi var tre båtar som var inom synhåll av varandra hela natten, vi kom sist som varken har radar eller autopilot. Men genom natten var det minst tio båtar som tog sig över. Halleluhja som hade bäst radio i vår grupp pratade varje timme med det andra gänget. 

 

Det blev dessutom en snabbare överfart än planerat och 20 timmar efter vi kastat loss kunde vi förtöja våra båtar i Clearwaters Municipal Marina. Det blev en trött dag men vi samlades flera för att besöka stranden på andra sidan, där alla barer och restauranger var. Massor av skaldjur stod på menyn, såklart!

 

 

 

Det är ”bara” tre minusgrader idag på morgonen. Dagen för för vårt äventyr över Mexikanska Golfen. Det är vindstilla och prognosen över dagen och natten ser bra ut. Om allt går som det ska är vi framme i Clearwater imorgon mitt på dagen. Vi är minst tre båtar som sällskapar över, det känns bra! 

 

Problemet är att vi kommer att sitta på ett kallt flybridge hela natten, men what the heck, det är ju bara ett dygn!

Om det blir riktigt illa så KAN vi styra nerifrån båten men då får vi stå upp, det finns ingen möjlighet att sitta och vi har ingen autopilot i båten. Det blir ”hands on” hela vägen :)

 

Avfärd är satt till kl.1430 från marinan!

Håll tummarna!

 

Vi hörs från varmare breddgrader 👍

 

 

Carrabelle, FL, 18jan 2018

in English below

 

 

Det är sex grader kallt nu på morgonen! Det är snöstorm i North Carolina och i stora delar av södra Alabama och norra Florida är det utfärdat frysvarning och staterna utfärdar varningar för att äldre far illa och att säd fryser.... Herregud! Utan fullt ös på element och AC:n hade vi fått ta in på hotell och vinterkonservera båten. Så illa är det!

 

Men nu har vi värme i båten och ett stort gäng båtar har samlats i trakten för att våga sig på hoppet över Mexikanska Golfen. Tre båtar här i Carrabelle och ytterligare ca sex båtar i Apalachicola, tre timmar österut. Det är en sträcka på ca 160nm på öppet hav som är grunt och är 10-12 grader "varmt", i en liten fyrkantig låda som hoppar på varje våg. Det tar ca ett dygn att komma till Clear Water som ligger väster om Tampa.

 

 

Senaste planen är att åka i konvoj med start imorgon, fredag, kl.1600 med möte utanför revet söder om Carrabelle. There are safety in numbers. Eftersom vi varken har radar (det kan finnas fiskegrejer och skräp i vattnet) eller autopilot (vi får styra i skift) så går vi inte först i ledet :). Det kommer att bli en kall natt, var så säkra! Men väl framme förväntar vi en temperaturhöjning på 10-15 grader - minst. Det är skillnad det!

 

 

 

 

 And some unfortunate Captains are without ships...

 

...and visit the worlds smallest police station :)

Världens bästa ostron! De finns här i Apalachicola. Det vittnar alla om och det kan vi bekräfta. Vi säger bara wow så gott, med lite citron, tabasco och pepparrot.

Vi startar tidigt på morgonarna, ibland måste vi ta bort is från flybridge innan vi åker.... men a man (women) gotta to do what a man (women) gotta do :) The show must go on o.s.v.

Vi har nu hunnit till näst sista stoppet före vår "crossing". Vi måste lämna de skyddade inre vattenvägarna för ta oss över öppet hav till Tarpon Springs. Det kan man göra via ett större hopp (ca ett dygn) eller via tre till fyra mindre hopp, Eftersom vi trodde att vi var helt ensamma i kylan hade vi bestämt oss för de kortare hoppen pga kylan, fiskenät och okända vatten. 

När vi angör Apalachicola träffar vi massor av Loopers som tillsammans ska göra det större hoppet. Klart att vi hakar på :) Med lite tur har vi ett väderfönster öppet på fredag!

Håll tummarna!

The coolest of all the cool guys.... It’s just above freezing temperature and they are out there, fishing!

The world's best oysters! They are here in Apalachicola. We can confirm that, its a wow, with some lemon, tabasco and horseradish. 

We start early in the mornings, sometimes we have to remove ice from the flybridge before we leave .... but a man (women) must do what a man (women) has to do :) 

We have now reached the second last stop before our "crossing". We soon have to leave the protected intra coastal waterways to make it across the open sea to Tarpon Springs.  Here in Apalachicola we meet a lot of Loopers. Together with them we’ll make the 90 mile jump and with a bit of luck, we have a weather window open on Friday!

Everyone wants to be a pilot! As soon as they hear that Lars is a pilot they want to tell him that they also fly :) and how they did a roll (or what ever it’s called).

 

 

 

Hur kan det bara vara så här kallt? Men vi måste vidare, vi måste komma söderut för att slippa vakna i en båt som är sju grader! Vi måste härifrån! Det är bara marginellt varmare än inne i kylskåpet. Ute var det minus två och vattentemperaturen är tolv grader. Vi kollar på kartan ännu en gång och konstaterar ånyo att vi faktiskt befinner oss i Mexikanska Golfen. 

 

På med de varmaste kläderna vi kan uppbringa, inklusive långkalsingar, mössa, täckjacka, handskar och halsduk. Om fötterna frös vi oavsett. Det blåser hårt från nord men vi ska ju bara följa de inre vattenvägarna där ett sandrev skyddar oss från "det stora havet". Vi skickar många tacksamma tankar till att "övfre deck" är inplastad till skydd för vinden! Stackars delfinerna som hälsade på ibland! Så synd att det inte är varmt för maken till vackra sandstränder, kritvita, får man leta efter.

 

Efter sex timmar från Pensacola förtöjer vi vid vad vi trodde skulle vara en liten fiskeby men som visade sig vara ett veritabelt tivoli ´a la Amerika. Men där fanns färska ostron som blev lite plåster på såren :)

 

 

No, this it not snow even though the temperature indicates it could have been :)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pensacola, Florida, 12jan 2018

 

 

No, despite the above picture, Kenneth and Marie-Louise did not arrive with Air Force One :)

 

 ****

 

Jaha, det blev väl inte riktigt som vi tänkte.... I Sverige tittade vi förvånat på väderprognoser där vår Ambika vilade ut, i Orange Beach, Alabama; minusgrader! Mer minusgrader, i Mobile hade det snöat.... Vad händer? Det har inte varit så kallt på 30 år!

 

När vi landade i Miami med våra gastar Kenneth och Marie-Louise från Häradsskär, är det varmt och skönt men när vi närmade oss norra Florida och Alabama, efter två nätter på hotell och 100 mils bilkörning, var det kulet, regnigt och blåsigt, bara 13-16 grader....

 

Efter vi fått städat, fyllt på vatten i tankarna och handlat mat och vin, tuffade vi iväg i regnet och med tidvis bara 50m sikt en kort distans via de inre vattenvägarna till Pensacola i Florida. Där, i Palafox Marina, blev vi inregnade och inblåsta..........

 

 

******** In English

 

 

 

 

 

 

 

 

In English below

 

 

Så tog det roliga slut för denna gång! Nu lämnar vi ett soligt och varmt Alabama (fast det blir faktiskt riktigt kyligt ibland har vi fått erfara), för ett höstruggigt Sverige. Det har varit en fantastisk tid och vi har fått massor av insikter som vi hoppas kunna kondensera och sammanställa när hela resan är klar. Ca 6000 nm har vi gått, gjort av med 11 000lit diesel och ett oändligt antal Snickers Mandel. Merparten är gjord med 25 stater i USA och så Ontario i Kanada och då har vi bara rört oss i en fjärdedel, på östra kanten av USA....

 

Men vi har ytterllgare Mexikanska Golfen och hela Floridas västkust att avverka innan sagan är helt slut. Vi återvänder i Januari, efter Jul- och Nyårshelgerna och då kommer den rafflande fortsättningen på Ambika Explorers resa till Key Largo, där vi ska lämna henne för alltid!

 

På återseende pelikaner, delfiner, måsar, tärnor, räktrålare och goda vänner vi mött på resan!

 

Lasse & Erja

 

 

PS Vi har nog "moved over to the dark side" för alltid. Vår tid som seglare är över (tror vi) men med motorbåt planerar vi flera eskapader framöver (tror vi :) 

 

 

 

Vi hade date med våra vänner Susan och John på Eagle Heart i New Orleans. De hade sin båt i marinan i närheten så de bjöd oss av sova över hos dem! Perfekt! Tillsammans gjorde vi New Orleans By Night (barnförbjudet:), the Evergreen Plantation och the French Market. 

 

Vår guide, Desiré, på det 2,5 timmar långa besöket på plantagen var helt enkelt magnifik i hennes sätt att bildiggöra och förklara livet på plantager i allmänhet men, i detalj, livet på Evergreen i synnerhet! Plantagens historia hur de levde på den tiden när slaveriet var ett faktum. Fast Desirés berättade att de franska kreolerna i Louisiana var lite annorlunda mot övriga slavstater i söderna med det franska inflytandet blev det kanske lite mer blandat, lite mer "humant", lite mer mixat med fria färgade, slavar, fria färgade som var vita (i hyn) och vita.... Eller inte......

 

Idag ägs plantagen av en mycket rik kvinna som dedicerat sitt liv till att bevara några plantager för eftervärlden. Evergreen plantage är en av dem. Vi tackar!!

 

 

 

 

 

 

Vi börjar se slutet på resan.... Nu är det bara lite Alabama, Floridas västkust och gå runt kröken i The Keys till Key Largo och sagan blir all! Vi köpte Ambika i februari och kommande februari lämnar vi henne till de nya ägarna. Hur kan ett år gå så fort!? Snart lämnar vi henne i Organge Beach här i Mexikanska Golfen och åker till Sverige och Portugal på semester :) innan vi gör sista etappen.

 

På väg till New Orleans tittade vi in i Mobile som vi gillade och gärna hade spederat lite mer tid. Men kompisarna väntar i New Orleans.... Mobile är den tredje största staden i Alabama och mår bra, mycket tack vare sin stora och skyddade hamn. I storMobile bor det ca 1,5 miljoner människor och det finns en söt stadskärna med gammal, levande bebyggelse. Staden var den första huvudstaden i kolonin Franska Luisiana och etablerades 1702 men som sedan annekterades av USA 1813. Alabama sällade sig till sydstaterna och fick ge sig i inbördeskriget som slutade 1865.

 

 

 

 

We are starting to see the end of the journey .... Now it's just a strech of Alabama, west coast of Florida and then around The Keys to Key Largo and the story will be all! We bought Ambika in February and in February we will hand her over to the new owners. How can one year go so fast !? 

On our way to New Orleans we popped into Mobile that we liked and would gladly had spent some more time. But our friends are waiting in New Orleans... Mobile is the third largest city in Alabama and has a big, sheltered port. In Mobile there are about 1.5 million people and there is a cute city center with old historic buildings. The city was the first the capital of the colony of French Luisiana, established in 1702, which was then annexed by the United States in 1813. 

 

 

Så har ännu en milstolpe uppnåtts; vi är framme i salta vatten och horisonten syntes obruten när vi "mynnade ut" i Mexikanska Golfen. Nu är flodresorna över. Lite vemodigt är det för vi har kommit att gilla det lugna livet på de stilla floderna. Att ankra i en stilla creek, ensamna i vildmarken med bara öronbedövande syrsor vrålande i skogen på bägge sidor, ta ett dopp i brunt varmt vatten, grilla något att äta..... 

 

Nu väntar andra bullar; saltvatten, vågor, tidvatten, vind... Det känns som så länge sedan :)

Vi ligger i en marina i Mobile Bay och ska imorgon ta vår hyrbil och hälsa på några dagar  I New Orleans. Buskul!

 

 

 

Vi är nere i djupaste södern och vi trodde att här blir det aldrig kallt. Men vi misstog oss; enligt "gröna damen" nedan kommer det t.om. snö som ligger kvar på vintern. Otroligt, vi är ju nästan nere i Mexikanska golfen! Tänk vad lite man vet. 

 

Igår var det en regnig dag, men varmt. Mulet på söndagen när vi cyklade till Morning Star Baptist Church i Demopolis för att delta i "workship", regnblöta blev vi på vägen tillbaka, efter två timmars fascinerande underhållning :). Jag hade gärna tagit mer bilder men det kändes inte rätt att vi, som de enda vita i kyrkan, skulle sitta och plåta deras heliga stund. Men det kliade i avtryckarfingret, det kan jag lova :)

 

Demopolis, som betyder "City of the People" ligger vid Black Warrier River. Det är den sista staden och den sista floden innan vi når Mexikanska Golfen. Demopolis bildades först 1817 av en av Napoleons vänner, en general som flydde till det stora landet i väster efter Napoleons imperie föll. Namnet Demopolis är till följd av bosättarnas demokrati

 

Vi besökte ett av bomullsplantagen, Gaineswood, som är en fantastisk historieresa bak i tiden. Idag ett museum som är komplett med möbler, sängkläder och allt! Eftersom det närmar sig Halloween hade staden gjort en föreställning i "huset" där skådespelare personifierade historiska personer som byggt och ägt huset. Jättekul idé!

 

Efter två nätter i marinan inkl. ovanstående aktiviter samt proviantering, pump-out (av septitanken) och påfyllning sv dricksvatten i tanken, fortsätter vi resan söderut. Det är nu bara tre/fyra nätter för ankare i vildmarken och en (1) sluss kvar, "lock" som vi säger numera eftersom vi nu är nästan helt amerikaniserade :)