Da´n före da´n..
Trinidad
Efter en dag och en halv natts segling från Grenada, genom områden med enorma oljeriggar, kom vi fram mitt i natten och döm om vår förvåning när den tropiska idyll vi trodde oss komma till var full av off-shore industri, båtar och fartyg av alla de slag och båtvarv én masse... inte en mm ledig strandyta i hela den stora, skyddade bukten.
Vi har nu avtal med ett varv för upptagning och förvaring av Ambika och här träffade vi också den svenske riggaren Jonas som ska hjälpa oss fixa till det skadade furlingsystemet sedan rigghaveriet.
Champagne till alla!
17apr, Prickly Bay, Grenada, Karibien
Cirkeln är sluten, varvet runt jorden genomfört!
Det känns helt magiskt att den handskakning vi gjorde när vi gifte oss för nästan 30 år sedan, löftet vi gav varandra att en gång segla runt jorden, nu är fullbordat. Vi ligger ånyo för ankare i den stora viken på Grenadas sydkust och känner igenkännandets glädje. Resten av seglingen ser vi som ”cruising” här i Karibien, Cuba och USA, sedan segling hem över atlanten. Det tog tre år att segla från Grenada till Grenada, över de sju haven!
Vi ändrar planerna och gör halvhalt i Trinidad!
Vi visste att vi var på gränsen till sent ute redan när vi startade från Kapstaden. Det som stjälpte lasset var rigghaveriet och väntan på reservdelar. Men inget ont som inte har något gott med sig. Vi lägger upp Ambika på land i Trinidad och åker hem i mitten av maj ända till mitten av januari. Nästa år får vi som bonus en lång cruisingtid i Karibien och kan göra Cuba före regnsäsongen, sedan USA innan seglingen hem i maj 2015, via Azorerna. Win-win-win trots allt!
It feels magical that the handshake we did when we got married almost 30 years ago, the promise we made each other that once circumnavigate the globe, is now complete. We are again at anchor in the large bay on Grenada's south coast and feel the joy of recognition. The rest of the adventure, we´ll be cruising here in the Caribbean, Cuba and the United States, then sailing home across the Atlantic. It took three years to sail from Grenada to Grenada, across the seven seas ! And we are still married to one another :)
Change of plans!
We knew we were on the verge of late already when we started from Cape Town. Rigg failiure and waiting for spare parts made us rethink our plans. But every cloud has a silver lining. We will put Ambika on the hard in Trinidad and go home to Sweden and Portugal until end of January . Next year we get as a bonus a long cruisingtime in the Caribbean and we can make Cuba before the rainy season, then the United States Inner Coastal Waterways before sailing home in May 2015 via the Azores. Win -win-win after all!
Hur summerar man fyra år av hav och äventyr… här är en ”top of mind” blixtsammanfattning!
Vi har allt blivit lite klokare på vägen, kanske kan vi t.o.m. drista oss att säga att en viss ödmjukhet har smugit sig in i våra själsskrymslen. Kanske. Lite. De många ensamma nätterna har i alla fall satt sina spår och vi har fått insikter om oss själva som vi annars troligtvis inte tagit oss tid att skaffa. Värdefulla insikter. Också den enkla insikten om vår längtan tillbaka till årstiderna :D
Vi vet nu hur liten man är och hur oändligt havet. Det har satt sin prägel. Den styrka man har när man måste, har också blivit tydlig. Man kan nästan inte förstå hur snabbt en varm solig dag med blå himmel och mjuka vågor kan förbytas till kolsvart mörker och stormvindar. När ovädret är över, har man glömt svårigheterna. Det är precis som att föda barn :) Vi har tampats med den styggaste oceanen, den Indiska och guppat tryggt på den snällaste, Sydatlanten. Det är en skimär att tro att vinden bara blåser från ett håll med samma styrka (som vi naivt trodde). Det växlar hela tiden och vi rullar ut, vi revar, vi ändrar kurs och segelsättning… Det är ändå otroligt att man med endast vindens kraft kan förflytta sig till olika kontinenter och, i det stora perspektivet, inser man hur litet klotet är.
Ständigt är vi fulla av beundran för det mod och kunskaper som de tidiga världsomseglarna och segelfartygsskepparna måtte haft, medan vi bara tittar in i en dator och vet EXAKT var vi är, vilket väder som väntar och vilka faror som lurar under ytan… ”Respect”!
Vi har besökt flera hundra platser i ett femtiotal länder, en del länder visste vi inte ens om att de fanns. Oftast ligger vi för ankare, för att marinor finns det inte många av. Där borta, i märkliga länder, har vi träffat alla sorters människor med den gemensamma nämnaren att vi någonstans är väldigt lika. Trots bristen på språk, kulturell likhet och materiell standard, finns alltid kroppens språk; det höjda ögonbrynet, det snälla leendet, händer som försöker tala till oss ackompanjerat med ord som vi inte förstår. Ingenstans har vi blivit illa bemötta, ingen har försökt ta någonting från oss trots våra, relativt dem, enorma rikedomar i form av lyxbåt och två kylskåp fulla av mat och dryck. Vi har blivit inbjuda att ta del av deras riter, vi har ätit av deras mat och grimaserande svalt deras rusdrycker. Där någonstans upptäckte vi att mat som fått leva ett värdigt liv (fritt strövande) före slaktbänken smakar så mycket godare, för gom och själ, än den vi köper massproducerad och inplastad i civilisationens cyniska kyldiskar. Ska vi ”civiliserade människor” fortsätta utsätta djur för detta lidande? Nej, vi förordar minst en (1) dag i veckan med vegetarisk kost, hur svårt kan det va' (det sista var tänkt till oss själva...).
Vi fått känna på huden hur jordens resurser är orättvist fördelade, vi har blivit rent äcklade av det enorma överflöd som mött oss efter att ha kommit från ett land ”who has not”. Vem behöver 50 sorters olika tandkrämer? En annan negativ observation är effekterna av ”Den Vite Mannen” och De Stora Religionernas makthunger och härjningar. De är fortfarande tydliga och spåren, arvet efter de stora kolonisatörsmakterna har lämnat djupa spår. De forna engelska kolonierna är ofta bara lämnade åt sitt öde medan de franska fortfarande har många i sin besittning och de är oftast välskötta. Det franska väldet är så väldigt mycket större än vi någonsin förstått och där är det såklart bara franska språket som gäller.. och baguette, vin och ost, helt ute i den mest avlägsna atoll i förgängligheten.
Man köper en båt, seglar jorden runt och så säljer man den efter några år i samma skick. Under tiden solar och badar besättningen. NEJ, nej och åter nej! Ska båten bibehållas ungefär i samma skick är det arbete och pengar som ska till; förvaltning och nyinvesteringar kommer inte av sig själv. Man kan se skillnad på härkomst när man ser långseglarnas båtar; holländska, skandinaviska, australiensiska, tyska båtar är ofta välskötta medan de engelska knappt håller ihop av rent förfall. Många, de flesta, långseglare är i vår ålder och båtarna ofta stora. Unga människor i små båtar är en försvinnande liten skara. Antagligen för att det helt enkelt är för dyrt. Myndigheterna i många länder tar bra betalt för att vi ska få tillträde med båten och t.ex. på "söderhavsöarna" i Stilla havet vet fransmännen att ta betalt för livsmedel, restaurangbesök, etc.
Några av resans absoluta höjdpunkter är ändå ”möten” med djur och natur. Hjärtat skuttar till av glädje VARJE gång vi ser en flygfisk vilset irra omkring ovanför vattenytan (vilket är väldigt ofta :), för att inte tala om när en flock glada delfiner kommer nära båten och krumbuktar sig i sin egen glädjeyra. Lemurer i Madagaskar, valar i Tonga, vilda djur i Afrika, blåfotade fåglar på Galapagos, varaner i Indonesien, hajar i Chagos (hmm), 100-tals fisksorter, konstnärliga koraller i alla färger och former, exotiska blommor, frukter på trän, smaken av nyöppnad, varm kokosnöt…. en vansinnigt vacker soluppgång…en portugisiskt örlogman som kommer glidande i gryningen... är nog det som kommer att stanna på näthinnan längst, typ för alltid!
I Papilljons fotspår
11apr, Ile Royal, Franska Guyana
Tvåhundrasex nm (206) på ett dygn! Det sista dygnet till havs var magiskt och uppvägde faktiskt ett riktigt ”shitty” dygn med kuling på kryssbog och brytande sjöar rakt i sidan. Då var Ambika ganska billig ett tag.
Men, som sagt, det sista dygnet var ett under av fantastisk segling. Vågorna plattade ut sig, vinden minskade något och kom mer akter om tvärs och medströmmen ökade. Månen gav skarpa skuggor i sittbrunnen. Ofta loggade vi 8-9kn och snittfarten blev hela 8,6 knop!!! Lasse går nu omkring och bröstar upp sig. Så fort vi träffar någon kan ni säkert gissa vad den första meningen är….. jepp, you´ve got the picture… :D
Efter knappa sex dygn till havs (drygt 1000nm) kom vi äntligen till Franska Guyanas tre små öar; Ile Royale, Ile Diable och Ile Saint-Josef. De är de enda öarna, det enda skyddet för hårda vindar, som finns på sträckan från Brasiliens puckel till Trinidad. Vi seglade in i den stilla viken vid Ile Royale igår på morgonen. Känslan att släppa ankaret, efter många dygn till havs under stundtals jobbiga förhållanden och på bara två man, är obeskrivligt skön. Tyvärr hade S/Y Flow, med de norske jenterna, redan hunnit ge sig iväg.. Tvagning låg högst på listan. Tvagning av både båt, besättning och nedsaltade persedlar :) Sedan jollen till ön, på upptäcktsfärd.
Det var här han satt i fängelse, Papilljon, i vi vet inte hur många år. Här på Ile Royale finns fängelset kvar, även den gamla, helt vidriga delen med små celler om 3x1,5m. Fortfarande sent på trettiotalet var fängelset i drift och det omfattar ett stort område på öns topp, en veritabel fångindustri, en tortyrkammare i kollosalformat. Om ni minns filmen Papilljon satt han de sista åren före sin flykt på Ile Diable, Djävulsön, här intill, där ”pensionerade” fångar fick rå sig själva. Vi såg filmen samma kväll (tack Victor) och kunde via den ytterligare levandegöra det vi sett under dagen, hur denna ö en gång verkat. Vidrigt!
Nu finns det, utöver fängelsebyggnaderna, kommendantens stora urfina hus och fångvaktarbostäderna, ett hotell och en restaurang på ön, that´s it. Jo, så finns det vilda apor, papegojor och några djur som ser ut som en korsning mellan en jätteråtta och en ekorre.
Här i de franska kolonierna är det som vanligt ordning och reda. Vilken skillnad från de engelska (typ St Helena och Ascension) och, inte minst, från Brasilien. Det finns några bojar (vi får låna dem på natten om vi vill) och en fin och hel flytbrygga. Myndigheterna har ett unikt förhållningssätt till oss trötta seglare som bara behöver pusta ut några dagar; vi behöver inte klarera ut och in i landet. Fantastiskt schangdobelt! Men kan de engelska? Nix!
Vi ser över till fastlandet och Arianes raketbas där de skjuter upp raketer tre gånger per månad! Det skjuts upp satelliter av ryssar, fransmän och Italienare. Undrar bara hur många satelliter som får plats där uppe i himlen?
Imorgon far vi vidare, mot Tobago eller Grenada (där vår cirkel sluts :) ytterligar 600-700nm nordvästerut. Bilder härifrån följer….
Skickat via superredaktörschefen, Petra
Utanför Amazonas djungler
07apr, Nordatlanten mellan Brasilien och Franska Guyana
Pos: 01,32N 045,00W
Halvvägs, 520nm kvar
Fjärde gången gillt! Igår offrade vi till Neptun för fjärde gången; han fick en kokoskaka på sydatlanten och en kokoskaka på nordatlanten samt ett glas gott och väl kylt ”Two Oceans”. Det märktes att det var uppskattat för just då, när sydatlanten byttes till nordatlanten, blev vi välkomnade av ett stort gäng glada delfinkamrater som hoppande högt av glädje (att vi var tillbaka?) och lekte i bogvattnet i Ambikas förstäv, länge. Tänk att vågorna under oss är komna av samma ocean som långt borta i Skärgårdsstad, där denna resa en gång började. Vi är i hemmavatten s.a.s.
Nu när vi är så nära inloppet till Amazonas kan man i sin fantasi föreställa sig flodens djungel med färggranna exotiska fåglar, vrålande apor, hungriga piranhas och en tät, ogenomtränglig grönska, äventyr… men så var det insekter, värme, fukt, farliga ormar och människor också… nä, Amazonas får locka blott i fjärran. Vi styr vidare till Djävulsön :)
Igår, i gryningen, när Lasse satt på pass kom en fågel flygande rakt mot honom. ”Ska han aldrig väja” hann Lasse tänka innan fågeln, som visade sig vara en stor flygfisk, rammade rutan på sprayhooden med en smäll, bara 50cm från kaptenens näsa. Som en projektil studsade han sedan tillbaka i havet – troligtvis med en kraftig hjärnskakning som minne.
Hittills, ta i trä, har vi haft en bra seglats. Vi befarade en jobbig resa men icke ännu… Fin bidevindsegling, 15-20kn vind i medström och bara 10min (!) regn. Dygnsdistansen igår var 182nm!! Vi håller tummarna att detta under fortsätter!
Missa inte den spännande fortsättningen :)
Skickat via Petra, djurtokan!
Wiiihaa, seglatsen fortsätter
I förrgår kom reservdelarna och igår jobbade vi som små bävrar och FAKTISKT lyckades vi med konststycket att få allt på plats - utan hjälp (nåja lite muskelkraft från grannbåten för att vinscha upp Lasse i masttoppen fick vi också). Vi är stolta som tuppar, fast mest tuppig är nog kaptenen. Han funderade massor på upplägget och logistiken (vaknade på nätterna), inte en helt trivial uppgift. Men det GICK BRA så han är värd all kredit!! Wihaaaa! Vårt försäkringsbolag Pantaenius är som vanligt bra att ha att göra med, helt utan krångel stödjer de oss!
Det ingick inte i planen att gå till Fortaleza alls men nu har vi varit i här i tio dagar för reparation! Det vi kommer att minnas mest (förutom böket med reparationer) var alla vänliga människor som pratade med tummen, och tummen var alltid upp :)
It has been raining for days but, right now, the sun shines as do we :)
The day before yesterday the spare parts arrived and yesterday we worked like little beavers and ACTUALLY we managed the feat of getting everything in place! The Captain had given a lot of thought to the set-up and logistics, not a completely trivial task.
Yesterday we celebrated with a seafood dinner on the board walk and today we´ll cast off and sail to Devil's Island (where Papilljon was imprisoned) in French Guiana. We heard from other sailors that it will be a pretty uncomfortable voyage with rain, thunder and waves from the side.We´ll just have a pit stop at Ile de Salut and then continue to Trinidad. All in all (1600nm), a 14-16 day leg.
Reservdelar till Fortaleza
En stor segelbåt kom precis in till bryggan och hade missbedömt tidvattnet samt glömt sin nylagade, infällbara köl ute. Han ligger med 30 graders slagsida och kölen... den är det antagligen läge att laga igen :(
Här pratar man med tummen, allt är tummen upp. Fast den lilla spanskan jag har kvar gör att vi kan göra oss lite förstådda i alla fall. Engelska är det mycket få som kan.
