ambikasailing

In English below!

Vi har nu fullföljt vår plan, vår odyssé genom USA. Vår resa på egen köl genom de inre vattenvägarna med motorbåt genom USA, över 6000nm. Det låg i korten redan innan vi seglade jorden runt under fem år med vår Beneteau Oceanis 46, Ambika Viking. Fast vi tyckte att vi nog borde satsa på seglingen först eftersom vi, liksom de flesta, inte blir yngre med åren. Vårt syfte med USA-resan var flera. För det först ville vi upptäcka ”det riktiga och genuina” USA. Vi ville också göra oss en egen uppfattning av USA utan att färgas av medias, i vårt tycke, ensidigt negativa rapportering. För det andra ville vi testa hur det skulle vara att segla med motorbåt i stället för segelbåt. Tanken att kunna förlänga tiden att vistas på sjön trots att man inte längre orkar eller vill frysa i sittbrunnen eller ta ner ohanterliga våta segel har kittlat oss. Särskilt om man tänker sig att vistas på havet i våra breddgrader. Efter seglingsäventyret for vi till Florida och med hjälp av våra amerikanska vänner köpte vi en Mainship 430 med tre sovkabiner och två jättemotorer på tillsammans 700hk. Hon fick namnet Ambika Explorer.

Under bägge resornas gång har vi skrivit, fotograferat och beskrivit våra resor i realtid. På vår blogg (ambikasailing.blogg.se) kan man följa båda våra resor, segeläventyret och vår motorbåtsresa. Denna berättelse är en sammanfattning av våra övergripande intryck från USA-resan.

Vår resa startade i Key Largo, södra Florida, en tidig vår. Vi lärde oss genom ”trial and error” att manövrera båten (vi hade aldrig kört motorbåt innan) och färden började med smala kanaler och grunda sjöar norrut och det är bara en smal barriär som skiljer Intra Coastal Waterways (ICW) från de stora vågorna på Atlanten. ICW är 4,800km och består dels naturliga sjöar och sund men också av grävda kanaler för att säkerställa transporter längs Atlant- och Gulfkusterna, ett gigantiskt och framsynt åtagande som startade tidigt på 1800-talet. Vi passerade bl.a. USAs äldsta stad, Saint Augustine i Florida, och många andra charmiga och historiska sydstatsstäder. Genom Georgia åkte vi dagar i ända i ett omfattande träsklandskap befolkat av obekvämt många hästflugor, fåglar av olika slag och en och annan människoboning.

När man kommer upp till Norfolk mynnar ICW ut i Chesapeake Bay, en enorm havsvik där ”Watermen” fiskat i alla tider och som är bebodd på bägge sidor samt har flera öar i mitten.  Här besöker vi stora städer som Norfolk, Anapolis och Baltimore men också platser som stannat i tiden, såsom Tangier Island, samt populära turistorter som St. Michalels. Efter att ha passerat genom en grävd kanal i norra Chesapeake Bay kommer man ut i nästa stora havsvik som knappt är bebyggd alls, Delaware Bay. Efter rundning av Cape May är man ute i Atlanten för första och sista gången på hela resan. Redan i Atlantic City kan man gå in ICW igen, helt i skydd från Atlanten.

När våren blommat ut ordentligt når vi New York och seglar vidare norrut på Hudson River förbi Albany och sedan viker vi av in Mohawk River som är kantad med små byar, ända upp till Oswego, en hamnstad i Lake Ontario, en av de Stora Sjöarna som är delad i mitten mellan USA och Kanada. I försommarvärmen korsar vi Ontario och checkar in i Kingston, Kanada.

Nu börjar i en ny fas på resan; Slussandet. Det är sommar och vi färdas i en mycket smal kanalväg, Trent Severn Waterways som tar oss från Trenton i norra Lake Ontario via magisk natur och små sömniga byar till Port Severn, i södra Georgian Bay, Lake Heuron. På denna vackra sträcka går vi igenom 44 slussar av olika slag. Små ”vanliga slussar” som på Göta Kanal, några som lyfter oss i en stor balja med vatten och så en som tar oss på ett slags färja på land, över en ås och ner i vattnet på andra sidan. När slussarna stänger parkerar man båten före eller efter en sluss där det fanns plats för förtöjning, fräscha badrum och ofta en grillplats och det sociala utbytet kunde återupptas med båtgrannarna.

De stora sjöarna är verkligen….. jättestora! Vi seglar norrut längs Georgian Bay som är den ostliga delen av Lake Heuron. Färden går genom en stor skärgård av kala, släta ”västkustöar” i ett fiskrikt och klart färskvatten. Det är mycket vackert men också väldigt bebyggt, varenda kobbe verkar ha en liten boning och någon allemansrätt finns varken här i Kanada eller i USA. De platser man kan besöka är i stort sätt nationalparker, en del är gratis och i andra måste man betala en peng. Längst upp i norra Lake Heuron eller North Channel som det kallas får vi klarera in i USA igen. Vi väljer sedan att gå söderut via den östra sidan av Lake Michigan, vilket blir ännu en av de stora positiva överraskningarna på resan. Lake Michigan är ett klart och turkost hav av sötvatten, ett Karibien med milslånga sandstränder, 10m sikt i klart vatten och med små byar och städer som kantar den östra kusten på ca 40nm distans från varandra hela vägen ner till Chicago. Samhällena låg som ett pärlband vid sjöar bara en kort sträcka från in från Lake Michigan och under skutskepparnas tid grävde man en kanal från Lake Michigan och in till de talrika sjöarna till skydd för skeppen för Lake Michigan är känd för sin vildsinthet. Vi var glada att ha moderna hjälpmedel som väderprognoser till hands och starka motorer som snabbt kunde ta oss i skydd.

Hösten börjar närma sig och Lake Michigan är inget ställe att vara på under höst och vinter. I slutet av augusti börjar vi resan söderut på floderna igen och slussandet återupptas. Genom Illinois River, Missisippi River, Tennessee River och Tombigbee Waterway ända ner till Mobile i Mexikanska Golfen. Vi passerar byar och stora såväl som små städer mitt i USA, som St Louis, Nashville, Chattanooga och Florence. Ibland hyrde vi bil (eller MC) och bl.a. njöt vi av det vackra Smokey Mountains i Appalacherna. Slussarna här är stora och gjorda för tung trafik. Kraftbolagen gavs tillstånd att bygga elkraftverk i floderna mot att de byggde slussar som skulle vara öppna för frakttrafik dygnet runt. Ibland kunde vi slussa helt ensamma med många ton vatten bara för vår skull, helt gratis. Träden börja skifta i färg och på morgnarna börjar älvorna dansa. Ibland är älvorna alltför talrika och vi får vänta någon timme på bättre sikt. Vattnet är brunt i floderna och längre söderut börjar alligatorer synas till och vi slutar helt att bada om vi inte ankrar i en sjö, med fri sikt, på vägen.

Vinter gjorde sitt intåg. Denna vinter var det exceptionellt kallt i långa perioder och t.o.m. i södra Alabama och Norra Florida, vid Mexikanska Golfen, var det kallt. Iskallt faktiskt! För Det var verkligen en överraskning för oss. Det var hög tid (mitten av januari) att dra oss via Floridas norra kust till dess västkust och värmen i södra Florida med Key West längst söderut, bara ca 60nm från Cuba. I slutet av februari, ett år efter start, är vi tillbaka hos våra vänner i Key Largo, Florida. Där ligger Ambika Explorer fortfarande och ska snart göra The Great Loop ännu en gång.

Vi har rest genom tjugotre stater i USA och genom en lång sträcka av Kanada via de stora sjöarna. Vi tillhörde en definierad grupp båtägare vars mål och syfte var att göra The Great Loop under ett eller flera år. Denna illustra skara organiserade sig genom medlemskap i the America Great Loop Cruisers Association (AGLCA) och vars kännetecken var en AGLCA vimpel som placerades väl synlig i fören. Genom att föra vimpeln blir man mottagen med öppna armar av ”fellow Loopers” i marinorna, i slussarna och på ankringsplatserna. Alltid var det ”Docktails” på gång på någon brygga eller ombord på någon av båtarna. Loopers är ingen homogen skara utan en smältdegel av alla samhällsklasser. Det som kanske var mest homogent var att alla var sugna på äventyr och de flesta, men långt ifrån alla, hade slutat att arbeta genom att gå i pension eller bara tillfälligt för att göra Loopen. Vi pratade med alla överallt och genom att ofta använda Ubers eminenta taxiservice kom vi även där i kontakt med massor av spännande individer.

På vår jakt efter Amerikas själ har vi försökt att nu i efterhand analysera våra upplevelser och sätta ord på hur vi ser på USA och även, fast i mindre utsträckning, på Kanada. Naturligtvis blir vår bild lite präglad av att vi haft möjlighet och råd att genomföra ett dylikt projekt vilket innebär att de människor vi träffar i båtar och på marinor har tagit sig samma möjlighet men skillnaderna är, trots det, stora. De allra största och lyxigaste farkosterna KAN inte göra Loopen pga. av deras storlek. Låga broar som är fasta, grunda kanaler och slussar som är små begränsar båtarna storlek och kvar blir medelstora motorbåtar av olika slag, nya som riktigt gamla, små motorbåtar med bara minimalt pentry och en sovhytt samt mindre segelbåtar med borttagen mast. Våra ”partners in crime” var allt från bohemer och nomader till statsanställda byråkrater från övre medelklassen, de flesta amerikaner. Visst har vi besökt flera stora metropoler men huvudsakligen har vi rört oss i mindre samhällen, mitt i landet.

Hur kan man bara vara så jäklar öppen och vänlig, frågar vi oss. Visst, vi hinner inte fördjupa relationerna så värst men vi känner oss välkomna vart vi kommer. Från killen som råkar stå på bryggan när vi kommer, som hjälper oss att förtöja och som frågar om vi behöver proviantera. Han beskriver var vi kan göra det och räcker sedan fram sina bilnycklar till oss. ”Ta min bil”…

I alla affärer (och det blev några stycken på vägen), nästan utan undantag, såg butiksbiträdena uppenbarligen direkt att vi var från en annan planet. De fick detta snabbt bekräftat när vi öppnade munnen och ut kommer något väldigt likt mupparna. I en hiss blir det aldrig tråkigt eller stelt. Efter att hissdörren stängts är alla snart inne i samtalet. ”Where are you from”? Germany? Tusen och en glada frågor, information om att hans/hennes morfar minsann kommit från Norge, tips och ibland intressanta betraktelser blev resultatet. Till skillnad från när vi besökte USA för tio år sedan, vet de flesta var Sverige ligger och blandar sällan ihop det med Schweiz.

Intresse, nyfikenhet och hjälpsamhet är några viktiga nyckelord när vi tänker på våra möten med människor inne i landet. De präglas av de kristna budskapen och kyrkan har fortfarande en mycket central roll. Alla går till kyrkan på söndagar! I kyrkan samlas också pengar in till behövande som t.ex. när vi besökte en kyrka i mörkaste Alabama, då de samlade in hjälp till dem som drabbats av cancer. När man promenerar och möter en medmänniskas blick blir resultatet ofelbart ett leende, en nick och ofta ett ”Howryoudoin”. Det finns toaletter överallt! I alla samhällen, stora som små, finns det offentliga toaletter när man behöver dem. I shoppingmalls likaså och i livsmedelbutiker. Överallt. De inte bara finns, de är rena och gratis. Varför kan det inte vara så i Sverige? Om man föreställer sig att majoriteten av de 350 miljoner invånare som befolkar USA, bor i mindre städer och små samhällen inne i landet, då blir det den bilden som blir tongivande när vi vill beskriva ”Den Amerikanska Andan”.

Vår tidigare bild av USA från egna resor till dess metropoler och från tidningar och TV här i Sverige, är en bild utan levande natur. Ghetton av betong- och asfaltvägar som sträcker sig så långt ögat når i tjugo filer bilväg samt höga hus av glas och stål… När vi dök in i USAs inre med vår båt i kanaler, sjöar och floder började vi förstå hur stort USA är och hur mycket orörd natur som faktiskt finns, oavsett nationalparker. Vi kunde färdas i åtta knops fart i dagar i sträck utan att se så mycket som ett skjul. Georgias träskmarker och längst Tombigbee floden var området särskilt obebyggt med stora skogsområden och vildmark, befolkade av fåglar av alla de slag. Tenneesee River var naturskönt med sina höga berg och djupa dalar, med samhällen insprängda mellan bergstopparna.

Missisippi River blev en stor överraskning. Vi var varnade för denna flod på grund av dess snabba tempo med mycket pråmtrafik och sina många industrier. Istället finner vi en flod som är kantad av vackra sanddyner och bortom stränderna skog och vildmark. Flodens takt var snabb men pråmförarna snälla och talade om för oss vilken sida vi skulle hålla för att störa dem minst. Ofta såg vi Huckleberry Finn meta vid strandkanten.

Delfinerna höll till vår förvåning till i kanalsystemet (ICW) på ostkusten. Varje dag kunde vi glädjas åt deras lek eller snarare jakt på föda i de grunda kanalerna. Otroligt. Även räkorna levde där i mängder, gömda för räktrålarna som gick ut på öppna havet för att fiska dem. Utanför barriären, ute i Atlanten var vattnet i södra USA extremt rent och man kunde se korallerna på havsbotten i många meters djup. Florida har antagit flera lagar för att skydda sin miljö, och det fungerar verkligen. Som exempel måste båtägare gå till ”pump-out” stationer för att tömma sina toatankar, vilket efterföljs i hög grad. Hela vår färd runt i The Great Loop finns det båtar, massor av båtar. Mest för att fiska med. Mest för grabbar att fiska med. Men allra mest båtar finns det längst ostkusten. Det fiskas storvilt på atlanten; tonfisk, Mahi Mahi, svärdfisk, Blue Marlin, m.m. Fiskebåtarna är utstyrda med massor av spön och ibland med gynekologstolar som man sett på TV och ombord fanns massor av Grabbar iklädda keps och T-shirts med fiskar på.

Vi är intresserade av politik. Vi lärde oss ganska snabbt att USA är polariserat. Man kan inte diskutera politik om man är flera vid bordet, om man inte är säker på allas politiska hemvist. Jag lärde mig det ”the hard way”. Vi var ett gäng på ca tio personer, Loopers, som åt middag tillsammans på en restaurang. Kvinnan bredvid mig var öppen och trevlig och jag började höra mig för om vad hon tyckte om President Trump som just kommit till makten. Hon berättade att hon röstat på honom och förklarade varför med argument som mestadels handlade om att man måste få bort ”etablissemanget” som håller på att förstöra USA. Snart märkte vi att det, vid den andra ändan av bordet, blivit tyst. Plötsligt, mitt i en mening från min bordsgranne, reste sig en medelålders man upp så att stolen föll baklänges. Han slog näven i bordet med en smäll och sa ”I have to leave, I didn´t take my heart medicin with me”! Ohooh, sa min andre bordgranne, ”you really put your finger in the pie” och log glatt. Han förklarade att USA är djupt delat I två läger och att politiska diskussioner över partigränsen inte längre existerar, det blir alltför laddat.

Det märkliga är att Republikanerna, i och med Trump, finns i flera vitt skilda läger fast med olika argument. De urfattiga fiskarna i Tangier Island i Chesapeake Bay röstade på Trump. Överallt, i alla små och av vatten översvämmade trädgårdarna fanns skyltana kvar; rösta på Donald Trump – America First. De vill ha sina arbeten i kolindustrin m.m. kvar. De rika, eller ”well off” röstade också på Trump. De vill ha lägre skatter och bort med illegala invandrare. De hatade verkligen Obama som de trodde på först men som ”förrådde” dem och som får personifiera etablissemanget. Inne i Mellanamerika fick vi en känsla av att republikanerna var i majoritet i de mindre samhällena och att katolska kyrkan är en stor republikansk maktfaktor. På västkusten och i de stora städerna finns demokraterna men där reste vi inte denna gång. Det skulle varit intressant att höra deras argument, på plats i landet. Det är ingen tvekan, politik ett mycket känsloladdat ämne i dagens USA.

Det märkliga är att kanadensarna, som kollektiv betraktat, är känslomässigt närmare oss. Det känns så. På ett ögonblick etableras ett märkligt samförstånd i samtalet. Som om vi var inympade från samma gen i fråga om samhällets uppbyggnad och politiska grundpelare och som enar oss och därigenom faktiskt skiljer oss i förståelse från amerikanarna. Lite svårt att sätta fingret på hur det går till men det är definitivt där. I Kanada verkar man ha ett riktigt dåligt samvete avseende ursprungsbefolkningen, indianerna, och det finns många museer som skildrar livet från kolonialtiden och framåt, med ursprungsbefolkning i fokus.

Vi hann inte åka in till Lake Superior, vilket var synd för vi hörde från många håll att denna gigantiska sjö ska vara så värd att besöka. Det får bli en annan gång. Längst vår färd fick vi inte den där riktiga vildmarkskänslan som vi vet finns där, det var för mycket befolkat på den sträcka som The Great Loop passerade.

Allt är dock inte guld som glimmar. USAs klokskap har inte nått till persontransporter. Det är bilen som gäller. Förr kanske en Greyhoundbus kunde ta dig mellan olika städer i nästan hela USA. Inte idag. Tåget som var en urkraft i det tidiga USA är i stort sett nedmonterat för persontrafik. För frakttrafik finns fortfarande tåg samt flodpråmar. För att alla bilar ska få plats byggs vägarna ut som aldrig förr, särskilt i anslutning till de stora städer som bara växer och växer och växer… Som exempel bodde det 1960 ca fem miljoner invånare i Florida, år 2010 bodde där tjugo miljoner! Det tog oss två timmar att komma ut ur centrala Miami en vardag under icke ”rush hour” och trots flera sexfiliga motorvägar. Hur de ska klara morgondagens klimatkrav är en fråga som inte får svar.

Att 1% av invånarna äger 90% av tillgångarna i USA anser vi vara ett sjukdomstecken. Alltför stora skillnader mellan rika och fattiga skapar bara ytterligare segregering och motsättningar. När våra vänner hör detta blir de helt perplexa, hur kan det vara fel att tjäna pengar, säger de helt oförstående. När vår lilla och till åren komna motorbåt tar oss genom kanalerna i Fort Lauderdale, Delray Beach, West Palm Beach och vidare norrut, sitter vi som fågelholkar och bara försöker ta in den mängd oerhörd rikedom som vi åker igenom. Hus stora som slott, mega yachter och lyxbilar kantar vattenvägen norrut, mil efter mil. Då tänker vi på vilken liten ankdamm vi lever i, i Sverige såväl som i Portugal.

Som tidigare nämnts saknade vi Sveriges Allemansrätt gränslöst. Visserligen är vattenvägarna federal egendom och därmed kan sjöfarare nyttja dem och ankra i dem, i stort sett var som helst. Men att gå iland och sträcka på benen, ta en promenad i grönskan eller på en öde sandstrand, det är inte tillåtet. Privat property, No trespassing var ständigt återkommande skyltar som kantade vår väg. Man förstår nästan inte hur viktig den är förrän den inte finns. Nationalparker finns och de är oerhört viktiga och öppna för alla. Nationalparken Everglades, som vi besökte flera gånger, är riktigt omfattande till ytan och där finns urskog och endemiska djurarter. Vi kan bara hoppas att Nationalparkerna fortsatt får finnas.

Extremväder, migration, droger, rasmotsättningar, vapen, kriminalitet, ökad polarisering, etc. är naturligtvis väldigt stora problem i USA men som syns mest i de växande megastäderna och under vår resa var det på sin höjd några a-lagare som satt berusade på en parkbänk och några samhällen hade kvarter med ruffiga hus med ofta svart befolkning. Aldrig blev vi antastade trots att vi promenerade eller cyklade överallt.

USA är långt ifrån historielöst. Tvärtom, de har mycket historia, de är mycket krigiska och monument över fallna soldater i olika krig finns överallt, bokstavligt talat. Museum beskrivande inbördeskriget 1861-1865 är talrika. Indianers bosättningar och historia finns också beskriven i mycket hög grad. Om man befinner sig i de gamla städerna som till exempel Saint Augustine, Savannah och Charleston, dit de tidiga nybyggarna kom, är det mycket populärt att åka med guidade turer i de gamla bevarade stadsdelarna och få en stor dos historia till livs.

I vår färd under ett år i periferin, som trots allt är platser där merparten människor bor, upplever vi ett öppnare, vänligare och tryggare samhälle än i Sverige idag, där knappt någon möter min blick. Men trots att vi under ett års tid ständigt varit på resande fot, har vi ÄNDÅ bara sett en liten, liten bråkdel av detta gigantiska land och vi kan bara vittna om det vi upplevt och den känsla vi fått under vår fantastiska resa – och den känslan är mycket bättre än vi någonsin vågat hoppas på. Vi konstataterar lite beklämda att rapporteringen om USA i Sverige inte är så nyanserad som vi anser att den bör vara. Att bosätta sig i t.ex. staten Michigan, med klimat liknade den i Sverige, skulle inte alls vara svårt.

Vi kommer med största sannolikhet att göra fler och långa resor i USA i framtiden och då troligtvis på land och med ett litet hus på ryggen.

Med Ambika Explorer i USA

Uppsala 01 mars 2018
Lars och Erja Ödmark