ambikasailing

 

Under av alla under. Vi åker i en skraltig "taxi" genom bush och kåkstäder, runt fält av torkat gräs till en liten avtagsväg där asfalten förbyttes mot grus och stora stenar. Så stannar bilen, till synes helt omotiverat, vid ännu ett ruckel. Jodå, det är faktiskt ett stort segelloft därinne! Mme Gladys kommer nerskridande, leende för den branta trappan. Hon är vacker på ett euroasiatiskt sätt. Vi bänglar upp genuan på loftet, breder ut det och visar henne på alla sömmar som plötsligt brustit, särskilt vid uvförstärkningen. Plötsligt säger jag, för vi fick syn på det när vi långsamt seglade från Russian Bay hit. Hur vi har undvikit att se det förundrar oss bägge storligen :) 

 

Det ska ta en vecka säger Mme NN och ger oss en offert via sms en dag senare. Det kostar bara 550 SEK och vi kan hämta seglet på tisdag nästa vecka! Glada i hågen, nej lyckliga, för att det gick att ordna så lätt och för en så billig penning!

För övrigt är genuan det i särklass bästa segel vi någonsin ägt, sytt av Boding Segel. Hållbart och skuret så att det går att reva utan att ändra skotpunkt och i perfekt storlek för vårt ändamål. Heder åt er!

Under tiden fördriver vi tiden i Crater Bay. Vi är inlåsta här, förtöjda vid en boj, för att Lasses lilla, lilla sår på foten har fått en tropisk infektion som inte ville läka, tvärtom fördjupades den. Vid ett besök i Hell-Ville stannade vi vid en kiosk och försöker på staplande kroppsspråk förmedla att vi behöver köpa plåster. En av kunderna i kön verkar förstå vad vi är ute efter och ber oss, ånyo med kroppsspråk, följa med henne. Hell-Villes huvudgata, som är full av butiker och stånd, går längs en hög ås och branta trapport på bägge sidorna av gatan leder till kåkstaden som brett ut sig där.

Vi följer efter henne ner för en trappa och in i gränderna där oxkärror drar sina stora lass och barnen leker i sanddammet. Där, bakom ett smutsigt draperi, menar damen att vi ska gå in för att få plåster. Det är en läkare som bor och verkar där och på hans skrivbord ligger smutsiga (i alla fall använda) kanyler bland allsköns annan bråte. Han skrattar högt hela tiden medan han undersöker och rengör Lasses diminutiva sår. Hans fru sitter på golver brevid sängen i nästa rum, som bara är dold med ett nästan genomskinligt skynke. 

När han bundit om foten med gasbinda (som ramlar av efter några steg på den dammiga gatan) får vi också piller med oss. Antibiotika som ska ätas i fem dagar. Under av alla under igen. Det verkar som om det hjälper. Det är fjärde dagen på kuren och äntligen börjar såret retirera. Ta i trä! 

 

Det, i sin tur, innebär att vi kan röra oss fritt igen :D Hurra!