ambikasailing

 

 

Vi undrade i vårt stilla sinne varför så många flaggade vid sina sommarställen med den irändska flaggan bredvid den kanadensiska, där vi i ensamt majestät for fram i 5kn på den vindlande och smala floden Otonabee, i regnet.... Det visade sig, när vår nyfikenhet tog överhanden, att tidigt i Peterboroughs historia, runt 1825, tog Peter Robinson (medlem av den lagstiftande församlingen i övre Kanada och tillika den som givit namet åt staden) initiativet till att irländare som klarade kriterierna; att vara fattig, katolik, under 45 år och med kunskaper om jordbruk kunde få följa med över till landet i väster. Han fick med sig 2024 personer varav många men långtifrån alla klarade strapatserna med Atlantsegling (30 dagar) och resan hela vägen hit både lands och via floder.

 

 

När vi tidigare var i den lilla staden Hastings och köpte värmeljus (!) berättade kvinnan i butiken förorättad att hon och många Kanadensare kände sig brittiska och lojala med brittiska kungahuset (drottning Elisabeth är f.ö. även Kanadas drottning) men britterna tycker att Kanadensarna är mer som Amerikaner..... Var kanadensarnas lojalitet ligger märks för det vajar många engelska flaggor här också. Men vilken är kanadensarnas identitet? Det vi ser omkring oss är massor av små sommarstugor av enklare sort, oftast ihopklumpade i ett mindre område längs floderna/sjöarna (där resten är låg, bushig vildmark). Vår fantastiska 25-öresanalys säger oss då att de är naturtörstande, ganska sociala, oflashiga och inte så rika som amerikanarna (tack vare eller på grund av deras socialliberala politik). Vi får väl se längre fram...

 

Apropå flaggor, vår stackars vimpel i fören hängde slokörad rakt ner trots fartvinden, tyngd av hällregnet. Han ville inte vaja mer! Det såg faktiskt ganska dråpligt ut. En "Lockmaster" berättade att kommer det ytterligare ynka 2cm regn till måste flera slussar stängas, vattenståndet är för högt! Dammarna är överfyllda med vatten och dammutsläppen är forsar som ligger i anslutning till slussarna vilket gör att det ibland blir otäkt strömt och man riktigt känner forsens dragsningskraft. Vid en sluss var de tvingade att släppa ut 230 ton vatten per sekund för att inte dammen skulle översvaämmas. Det är mycket vatten det... Igår hade Lasse hade fullt sjö att få båten på plats vid kajen som låg alldeles bredvid forsen (som bara skyddades av en tunn vajer).

 

Här i Peterborough, som är en stad på drygt 80 000 inv, har de den äldsta bevarade slussen på sträckan (av 44st). Den påbörjades 1835 och det tog 7 år att bygga den. Självklart öppnas och stängs portarna manuellt fortfarande. Vi tänkte tillbringa några dagar här i stán, som utsända att rapportera (i bloggen) om festligheterna imorgon. Vi har placerat oss på paradplats, mitt i den lilla sjön med fontänen där också fyrverkerierna ska sätta fyr och färg på staden :)

 

På vår lilla initiala promenad köpte vi ett nytt ankare i stället för vårt fortressankare, som passar i sand och lera, inte i sten och genom sjögräs som vi behöver nu. I stan såg vi också flera cykelbutiker och i en av dem köpte vi en begagnad, vacker och röd cykel till mig, som ersättning för den som gick bort härförleden. Nu fick Lasses stora svarta best en liten röd lillasyster. Nu ska det trampas! 

 

 

 

 

We wondered why so many flags the Irish flag next to the Canadian. It turned out, when our curiosity took over and we looked it up, that early in Peterborough's history, around 1825, Peter Robinson (a member of the legislature in Upper Canada and also the one who gave the name to the city) took the initiative that Irish who met the criteria; To be poor, Catholic, under 45 years old and with knowledge of farmning could follow him to the new country in the west. He brought 2024 people, many, but far from everyone, made the strains with Atlantic Shipping (30 days) and the trip all the way here, both on land  and on the rivers.
 

Here in Peterborough, a city of over 80,000, they have the oldest preserved lock on the stretch (of 44th). They started in 1835 and it took 7 years to build it. Of course, the ports are still opened and closed manually. We are going to spend a few days here and report about the festivities tomorrow. We have placed ourselves in the middle of the small lake with the fountain, where the fireworks are going to color the city :)
 
On our little initial walk, we bought a new anchor instead of our fortress, which fits in sand and mud, not in stone and through seaweed that we need now. In town we also saw several bicycle stores, and in one of them we bought a used, beautiful and red bike for me as a replacement for the one who passed away in Waterford. Here we go again :)