Solomon Islands, Maryland, 25maj 2017
In English below
OK vi har nu färdats bakåt i tiden. Långt bakåt! Vi befann oss i femtiotalet då vi landsteg på lilla Tangier Island, mitt i Chesapeake Bay. En ö utan mycket fast mark. Mycket av "bebyggelsen" står på pålar i havet, pålar och bryggor som borde fått mycket mer omsorg redan för länge sedan. Vi förtöjde båten på Park's marina. Själva Mr Park, 86 år, hjälpte oss att förtöja Ambika Exp i den lilla bryggan med de stora murkna pållarna. Det låg två andra båtar vid bryggan, längs kanalen som gick tvärs igenom byn, sen var det fullt. Det var en grå och kylig dag, molnen hängde hotfullt lågt med löfte om regn. Det passade scenariot perfekt. Efter att ha samtalat en stund med mr Park, som fiskat krabbor här tills han blev 75 år, gick vi på upptäcksfärd på ön (eller rättare sagt; han samtalade med oss för hans hörsel var inte vad den varit).
Byn med dess små vita hus, många illa medfarna, låg tätt tillsammans längst de smala slingrande gatorna där små elbilar tog sig fram. I många trädgårdar låg lutande och mossbelupna gravstenar där släkten låg begravd. Tre släktnamn var talrika; Pruitt, Park och Crockett. Skyltar med Donald Trump och "Make Amerika Great Again" var vanligt utanför flera hus. En matbutik med mycket begränsat utbud låg nära hamnen, de fick leverans med varor en gång i veckan. Det kändes att kunderna inne i butiken måtte tillhöra någon av ovanstående släkterna... Idag bor här bara 500 personer, bara för några år sedan bodde här 1500. Byn är, eller har varit, hårt styrd av lokala lagar, lokala starka män. En av dessa "personligheter" (sheriffen) för många år sedan beslutade att ALLA MÅSTE delta i gudstjänsten på söndag, punkt! När han upptäckte en grabb på cykel på gatan utanför, med en glass i handen, under gudstjänsttiden - då sköt han helt enkelt ner honom, skadade honom illa. Sheriffen fick bara ett års fängelse...
När vi gått den lång promenaden började magen göra sig påmind. Vi beslutade att njuta någon sorts krabbrätt (typ) på lokal lokal :) Vi stegade iväg till den enda (av tre) sjapp som hade öppet. Vi var ensamma där vid vårt bord, ett av ca 10 bord med blå plastdukar med sjöstjärnor på. Där fick vi strax reda på att här serverades minsann inga alkoholhaltiga drycker, med eller utan tillhörande mat! Inga offentliga lokaler på ön hade rätt till det. Kockan, en söt rund kvinna på 65+ år, kom ut för att förklara för oss att så var det och så hade det alltid varit. Det var inte för att hon inte gillade oss :) Det visade sig att hon var barnfödd på ön och kunde inte tänka sig att bo någon annanstans. De flesta ungdomarna sticker efter avslutad utbildning men hennes barn och barnbarn var kvar. Och hon hade varit i Paris en gång.... I alla fall, vi tog maten som take away (vi hade vin ombord :)
När vi nästa morgon lämnade Tangier Island visste vi att vi aldrig skulle glömma denna plats på jorden. Någonsin! Så otroligt fashinerande!
Ambika at Tangier Island in the middle of Chesapeake Bay
Ok, we have been traveling back in time. Far back! We found ourselves in the fifties when we landed on little Tangier Island, in the middle of Chesapeake Bay. An island without much solid soil. Much of the "buildings" are on piles in the sea, piles and piers that should have been given much more care already a long time ago. We moored the boat at Park's marina. Mr Park himself, 86 years, helped us to tie her up at the big murky piles. There were two other boats at the pier, along the canal that crossed the village, then the marina was full. It was a gray and chilly day, the clouds hanging low with promise of rain. That suited the scenario perfectly. After talking for a while with Mr. Park, who fished crabs here until he turned 75, we went on exploring the island.
The village with its little white houses, many in need of maintenance, lay close together along the narrow winding streets where people with small electric cars were driving. In many gardens lay tombstones where the family was buried. Three family names were numerous; Pruitt, Park and Crockett. A grocery store with very limited supply was close to the port. The customers inside could one of the above families ... Today only 500 people live here, only a few years ago, it was 1500. The village is, or has been, heavily governed by local laws, local strong men. One of these "personalities" (sheriff) many years ago decided that everyone must attend the worship service on Sunday, period! When he discovered a guy on a bicycle on the street outside, with ice cream in his hand, he simply shot him badly. The Sheriff received only one year's prison ...
As we walked, the stomach began to make itself heard. We decided to enjoy some kind of crab dish at local restaurant. We were alone there at our table, one of about 10 tables with blue plastic cloths with starfish on. There we immediately found out that no alcoholic beverages were served, with or without accompanying food! The chef, a pretty, round, lady 65+ years old, came out to explain to us that's how it was and that's how it always would be. It was not because she did not like us :) It turned out she was born on the island and could not imagine staying anywhere else. Most of the youngsters stop after education, but her children and grandchildren remained. And she'd been to Paris once .... Anyways, we took the food as take away (because we still had some wine omboard...)
When we left Tangier Island the next morning, we knew that we would never forget this place on earth. Ever! We just loved the place!
Tre crew ties up Ambika on Park´s Marina
Mr Park himself
Crab fishing is still big business
...and cats, lots of cats. Everywhere.
Göran on vaccation with us on the seven seas, again :)
Hmmm, wonder why it´s closed...
But you can always have a coke :)
Hard working watermen, still going strong on the island
Back to civilazation, looking out for the numerous fish traps on route to the Solomon Islands
