Trinidad

23apr, Chaguaramas Bay, Trinidad
 
Lite snopet känns det. Är det över nu, äventyret? Nej, tack-o-lov har vi mer seglingsäventyr kvar att se fram emot nästa år med Karibien, Cuba, USA och överseglingen till Europa. Vi har också drygt en vecka kvar i Trinidad där vi ska se oss om samt göra Ambika klar för lång övervintring, med allt vad det innebär i tropikerna, innan vi flyger hem.

Efter en dag och en halv natts segling från Grenada, genom områden med enorma oljeriggar, kom vi fram mitt i natten och döm om vår förvåning när den tropiska idyll vi trodde oss komma till var full av off-shore industri, båtar och fartyg av alla de slag och båtvarv én masse... inte en mm ledig strandyta i hela den stora, skyddade bukten.

Vi har nu avtal med ett varv för upptagning och förvaring av Ambika och här träffade vi också den svenske riggaren Jonas som ska hjälpa oss fixa till det skadade furlingsystemet sedan rigghaveriet. 


Welcome to Trinidad. This dress code sign was posted outside the immigration office....  not to mention the piles of paper we had to fill out in order to visit the country. The immigration lady did not smile, not even once.
 
 
We got a berth at Crews Inn Marina. It is, as far as we know, one of the best marinas with good security, a pool and nice restaurants. Ambika will be hauled out in Peak Marine Services, a yard with a good reputation.
 
 
 

Champagne till alla!


17apr, Prickly Bay, Grenada, Karibien

Cirkeln är sluten, varvet runt jorden genomfört!
Det känns helt magiskt att den handskakning vi gjorde när vi gifte oss för nästan 30 år sedan, löftet vi gav varandra att en gång segla runt jorden, nu är fullbordat. Vi ligger ånyo för ankare i den stora viken på Grenadas sydkust och känner igenkännandets glädje. Resten av seglingen ser vi som ”cruising” här i Karibien, Cuba och USA, sedan segling hem över atlanten. Det tog tre år att segla från Grenada till Grenada, över de sju haven!

Vi ändrar planerna och gör halvhalt i Trinidad!
Vi visste att vi var på gränsen till sent ute redan när vi startade från Kapstaden. Det som stjälpte lasset var rigghaveriet och väntan på reservdelar. Men inget ont som inte har något gott med sig. Vi lägger upp Ambika på land i Trinidad och åker hem i mitten av maj ända till mitten av januari. Nästa år får vi som bonus en lång cruisingtid i Karibien och kan göra Cuba före regnsäsongen, sedan USA innan seglingen hem i maj 2015, via Azorerna. Win-win-win trots allt!


The circle is closed, our circum navigation is completed here in Prickly Bay, Grenada !

It feels magical that the handshake we did when we got married almost 30 years ago, the promise we made each other that once circumnavigate the globe, is now complete. We are again at anchor in the large bay on Grenada's south coast and feel the joy of recognition. The rest of the adventure, we´ll be cruising  here in the Caribbean, Cuba and the United States, then sailing home across the Atlantic. It took three years to sail from Grenada to Grenada, across the seven seas ! And we are still married to one another :)


Change of plans!
We knew we were on the verge of late already when we started from Cape Town. Rigg failiure and waiting for spare parts made us rethink our plans. But every cloud has a silver lining. We will put Ambika on the hard in Trinidad and go home to Sweden and Portugal until end of January . Next year we get as a bonus a long cruisingtime in the Caribbean and we can make Cuba before the rainy season, then the United States Inner Coastal Waterways before sailing home in May 2015 via the Azores. Win -win-win after all!

 
 
Dolphins, great friends of the Oceans..
 
Yet another beautiful sundown - but no green flash... 
 
Below is a short summary of our "trip" (in Swedish, but Google Translate may prove to be helpful:)

Hur summerar man fyra år av hav och äventyr… här är en ”top of mind” blixtsammanfattning!

Vi har allt blivit lite klokare på vägen, kanske kan vi t.o.m. drista oss att säga att en viss ödmjukhet har smugit sig in i våra själsskrymslen. Kanske. Lite. De många ensamma nätterna har i alla fall satt sina spår och vi har fått insikter om oss själva som vi annars troligtvis inte tagit oss tid att skaffa. Värdefulla insikter. Också den enkla insikten om vår längtan tillbaka till årstiderna :D

Vi vet nu hur liten man är och hur oändligt havet. Det har satt sin prägel. Den styrka man har när man måste, har också blivit tydlig. Man kan nästan inte förstå hur snabbt en varm solig dag med blå himmel och mjuka vågor kan förbytas till kolsvart mörker och stormvindar. När ovädret är över, har man glömt svårigheterna. Det är precis som att föda barn :) Vi har tampats med den styggaste oceanen, den Indiska och guppat tryggt på den snällaste, Sydatlanten. Det är en skimär att tro att vinden bara blåser från ett håll med samma styrka (som vi naivt trodde). Det växlar hela tiden och vi rullar ut, vi revar, vi ändrar kurs och segelsättning… Det är ändå otroligt att man med endast vindens kraft kan förflytta sig till olika kontinenter och, i det stora perspektivet, inser man hur litet klotet är.

Ständigt är vi fulla av beundran för det mod och kunskaper som de tidiga världsomseglarna och segelfartygsskepparna måtte haft, medan vi bara tittar in i en dator och vet EXAKT var vi är, vilket väder som väntar och vilka faror som lurar under ytan… ”Respect”!

Vi har besökt flera hundra platser i ett femtiotal länder, en del länder visste vi inte ens om att de fanns. Oftast ligger vi för ankare, för att marinor finns det inte många av. Där borta, i märkliga länder, har vi träffat alla sorters människor med den gemensamma nämnaren att vi någonstans är väldigt lika. Trots bristen på språk, kulturell likhet och materiell standard, finns alltid kroppens språk; det höjda ögonbrynet, det snälla leendet, händer som försöker tala till oss ackompanjerat med ord som vi inte förstår. Ingenstans har vi blivit illa bemötta, ingen har försökt ta någonting från oss trots våra, relativt dem, enorma rikedomar i form av lyxbåt och två kylskåp fulla av mat och dryck. Vi har blivit inbjuda att ta del av deras riter, vi har ätit av deras mat och grimaserande svalt deras rusdrycker. Där någonstans upptäckte vi att mat som fått leva ett värdigt liv (fritt strövande) före slaktbänken smakar så mycket godare, för gom och själ, än den vi köper massproducerad och inplastad i civilisationens cyniska kyldiskar. Ska vi ”civiliserade människor” fortsätta utsätta djur för detta lidande? Nej, vi förordar minst en (1) dag i veckan med vegetarisk kost, hur svårt kan det va' (det sista var tänkt till oss själva...).

Vi fått känna på huden hur jordens resurser är orättvist fördelade, vi har blivit rent äcklade av det enorma överflöd som mött oss efter att ha kommit från ett land ”who has not”. Vem behöver 50 sorters olika tandkrämer? En annan negativ observation är effekterna av ”Den Vite Mannen” och De Stora Religionernas makthunger och härjningar. De är fortfarande tydliga och spåren, arvet efter de stora kolonisatörsmakterna har lämnat djupa spår. De forna engelska kolonierna är ofta bara lämnade åt sitt öde medan de franska fortfarande har många i sin besittning och de är oftast välskötta. Det franska väldet är så väldigt mycket större än vi någonsin förstått och där är det såklart bara franska språket som gäller.. och baguette, vin och ost, helt ute i den mest avlägsna atoll i förgängligheten.

Man köper en båt, seglar jorden runt och så säljer man den efter några år i samma skick. Under tiden solar och badar besättningen. NEJ, nej och åter nej! Ska båten bibehållas ungefär i samma skick är det arbete och pengar som ska till; förvaltning och nyinvesteringar kommer inte av sig själv. Man kan se skillnad på härkomst när man ser långseglarnas båtar; holländska, skandinaviska, australiensiska, tyska båtar är ofta välskötta medan de engelska knappt håller ihop av rent förfall. Många, de flesta, långseglare är i vår ålder och båtarna ofta stora. Unga människor i små båtar är en försvinnande liten skara. Antagligen för att det helt enkelt är för dyrt. Myndigheterna i många länder tar bra betalt för att vi ska få tillträde med båten och t.ex. på "söderhavsöarna" i Stilla havet vet fransmännen att ta betalt för livsmedel, restaurangbesök, etc.

Några av resans absoluta höjdpunkter är ändå ”möten” med djur och natur. Hjärtat skuttar till av glädje VARJE gång vi ser en flygfisk vilset irra omkring ovanför vattenytan (vilket är väldigt ofta :), för att inte tala om när en flock glada delfiner kommer nära båten och krumbuktar sig i sin egen glädjeyra. Lemurer i Madagaskar, valar i Tonga, vilda djur i Afrika, blåfotade fåglar på Galapagos, varaner i Indonesien, hajar i Chagos (hmm), 100-tals fisksorter, konstnärliga koraller i alla färger och former, exotiska blommor, frukter på trän, smaken av nyöppnad, varm kokosnöt…. en vansinnigt vacker soluppgång…en portugisiskt örlogman som kommer glidande i gryningen... är nog det som kommer att stanna på näthinnan längst, typ för alltid!

 
 
 




Nyare inlägg
RSS 2.0