St Michaels - a yacht heaven
Annapolis, MD, 28maj 2017
In English below
Pittoreska St Michaels, ett seglarmecka som Sandhamn, fast vackrare Med anor och hus från 1800-talet. Hit seglar det vackra folket från närliggande Annapolis, Baltimore, Washington DC, etc. över helgerna. Det var omöjligt att få plats i marina så det blev till att ankra utanför. Av någon anledning tyckte kaptenen och gasten Göran att det var bra för då var vi tvungna att sjösätta jollen.....!!
Ett billigt ställe är det inte, ännu dyrare är det med den svaga svenska kronan! Det blev m.a.o. Inga skoinköp denna gång :( Men en god middag på The Crab Claw i hamnen blev det OCH inköp av färsk hummer som kokades ombord till delikat förrätt.
Nu ligger vi på boj i Annapolis hamn, det regnar kraftigt men vi håller modet uppe med krypkasino, skitgubbe och andra lustigheter, förutom den stundande middagen på ytterligare var sin hummer. Mmmmmums!
A true patriot!?
I have a hard time imagining this outfit on a Swedish women... 😄 (...that is, with a swedish flag...:)
***
Quaint St Michaels with a very nice museum and houses from the 19th century. This is were the beautiful people sail from nearby Annapolis, Baltimore, Washington DC, etc. over the weekends. It was impossible to get a slip in the marina so we anchored outside. For some reason, the captain and grew Göran thought it was good for then we had to launch the dinghy..... !! It's not a cheap place, it's even more expensive with the weak Swedish krona! That menat ; No shoe purchases this time :( But a good dinner at The Crab Claw in the harbor AND the purchase of fresh lobster cooked on board as a delicious starter.
Solomon island, dining oysters and crabs, what else, after a bycycle ride.
St Michaels, such a quaint town!
Fantastic photos taken by Robert de Gast in early 1970 of watermen harvesting oysters and St Michaels harbor.
To be a waterman was the best paid job a free, former slave, could have in the old days. Even the oyster shucking was well paid (relatively) if you were good at it. One record heard of was 100 oysters in three minutes and three seconds. That is a wow!
Ohh noooooo!!!
Solomon Island II, 26 maj 2017
The coast guard requires all boaters to have the ships name clearly visible on the transom. Since our dingy successfully covers the name and home port on Ambika Explorer (home port Wilmington, DE for Delaware), our Captain and his first mate decided to do something about it.
Said and done, Lars bought spray color, then they struggled to get the dingy up on the pier and the master piece began to take form... I went down to the saloon, in hiding. I guessed it would be grouse. But, I tell you was even worse! Unimaginable!
I did my best to cover up the mess with a brush, writing readable letters....while cursing wildly behind clenched teeth... but it was still awful 😱!
When the color was dry, the geniuses mounted the dingy back on it's place (the only way possible...) and went to admire the result ...............
i started to cry!
Geniusis at work. My opinion? Terrible, NO LESS! Merde!
Self-explantory! ¥#%€€~#&$😤😩😲😡👹☠️
Tangier Island
Solomon Islands, Maryland, 25maj 2017
In English below
OK vi har nu färdats bakåt i tiden. Långt bakåt! Vi befann oss i femtiotalet då vi landsteg på lilla Tangier Island, mitt i Chesapeake Bay. En ö utan mycket fast mark. Mycket av "bebyggelsen" står på pålar i havet, pålar och bryggor som borde fått mycket mer omsorg redan för länge sedan. Vi förtöjde båten på Park's marina. Själva Mr Park, 86 år, hjälpte oss att förtöja Ambika Exp i den lilla bryggan med de stora murkna pållarna. Det låg två andra båtar vid bryggan, längs kanalen som gick tvärs igenom byn, sen var det fullt. Det var en grå och kylig dag, molnen hängde hotfullt lågt med löfte om regn. Det passade scenariot perfekt. Efter att ha samtalat en stund med mr Park, som fiskat krabbor här tills han blev 75 år, gick vi på upptäcksfärd på ön (eller rättare sagt; han samtalade med oss för hans hörsel var inte vad den varit).
Byn med dess små vita hus, många illa medfarna, låg tätt tillsammans längst de smala slingrande gatorna där små elbilar tog sig fram. I många trädgårdar låg lutande och mossbelupna gravstenar där släkten låg begravd. Tre släktnamn var talrika; Pruitt, Park och Crockett. Skyltar med Donald Trump och "Make Amerika Great Again" var vanligt utanför flera hus. En matbutik med mycket begränsat utbud låg nära hamnen, de fick leverans med varor en gång i veckan. Det kändes att kunderna inne i butiken måtte tillhöra någon av ovanstående släkterna... Idag bor här bara 500 personer, bara för några år sedan bodde här 1500. Byn är, eller har varit, hårt styrd av lokala lagar, lokala starka män. En av dessa "personligheter" (sheriffen) för många år sedan beslutade att ALLA MÅSTE delta i gudstjänsten på söndag, punkt! När han upptäckte en grabb på cykel på gatan utanför, med en glass i handen, under gudstjänsttiden - då sköt han helt enkelt ner honom, skadade honom illa. Sheriffen fick bara ett års fängelse...
När vi gått den lång promenaden började magen göra sig påmind. Vi beslutade att njuta någon sorts krabbrätt (typ) på lokal lokal :) Vi stegade iväg till den enda (av tre) sjapp som hade öppet. Vi var ensamma där vid vårt bord, ett av ca 10 bord med blå plastdukar med sjöstjärnor på. Där fick vi strax reda på att här serverades minsann inga alkoholhaltiga drycker, med eller utan tillhörande mat! Inga offentliga lokaler på ön hade rätt till det. Kockan, en söt rund kvinna på 65+ år, kom ut för att förklara för oss att så var det och så hade det alltid varit. Det var inte för att hon inte gillade oss :) Det visade sig att hon var barnfödd på ön och kunde inte tänka sig att bo någon annanstans. De flesta ungdomarna sticker efter avslutad utbildning men hennes barn och barnbarn var kvar. Och hon hade varit i Paris en gång.... I alla fall, vi tog maten som take away (vi hade vin ombord :)
När vi nästa morgon lämnade Tangier Island visste vi att vi aldrig skulle glömma denna plats på jorden. Någonsin! Så otroligt fashinerande!
Ambika at Tangier Island in the middle of Chesapeake Bay
Ok, we have been traveling back in time. Far back! We found ourselves in the fifties when we landed on little Tangier Island, in the middle of Chesapeake Bay. An island without much solid soil. Much of the "buildings" are on piles in the sea, piles and piers that should have been given much more care already a long time ago. We moored the boat at Park's marina. Mr Park himself, 86 years, helped us to tie her up at the big murky piles. There were two other boats at the pier, along the canal that crossed the village, then the marina was full. It was a gray and chilly day, the clouds hanging low with promise of rain. That suited the scenario perfectly. After talking for a while with Mr. Park, who fished crabs here until he turned 75, we went on exploring the island.
The village with its little white houses, many in need of maintenance, lay close together along the narrow winding streets where people with small electric cars were driving. In many gardens lay tombstones where the family was buried. Three family names were numerous; Pruitt, Park and Crockett. A grocery store with very limited supply was close to the port. The customers inside could one of the above families ... Today only 500 people live here, only a few years ago, it was 1500. The village is, or has been, heavily governed by local laws, local strong men. One of these "personalities" (sheriff) many years ago decided that everyone must attend the worship service on Sunday, period! When he discovered a guy on a bicycle on the street outside, with ice cream in his hand, he simply shot him badly. The Sheriff received only one year's prison ...
As we walked, the stomach began to make itself heard. We decided to enjoy some kind of crab dish at local restaurant. We were alone there at our table, one of about 10 tables with blue plastic cloths with starfish on. There we immediately found out that no alcoholic beverages were served, with or without accompanying food! The chef, a pretty, round, lady 65+ years old, came out to explain to us that's how it was and that's how it always would be. It was not because she did not like us :) It turned out she was born on the island and could not imagine staying anywhere else. Most of the youngsters stop after education, but her children and grandchildren remained. And she'd been to Paris once .... Anyways, we took the food as take away (because we still had some wine omboard...)
When we left Tangier Island the next morning, we knew that we would never forget this place on earth. Ever! We just loved the place!
Tre crew ties up Ambika on Park´s Marina
Mr Park himself
Crab fishing is still big business
...and cats, lots of cats. Everywhere.
Göran on vaccation with us on the seven seas, again :)
Hmmm, wonder why it´s closed...
But you can always have a coke :)
Hard working watermen, still going strong on the island
Back to civilazation, looking out for the numerous fish traps on route to the Solomon Islands
Mother of Presidents - Virginia
Still in Deltaville, VA, 23maj 2017
In English below
Staten Virginia, mitt emellan nord och syd kallas bl.a. för Presidenternas moder. Åtta preseidenter är födda här, fler än i någon annan stat.. (need to know fact :) De stred under inbörderskriget med Sydstaterna då mycket av deras rikedom kom sig av slavarbete.. Här bor det idag ca 8,5 miljoner människor och statens inkomst har mer och mer gått över från jordbruk till industriprodukter, år 2002 var data chips den största exportprodukten. Här ligger också många viktiga federala instanser som CIA och försvarsdepartementet.
Det regnar fortfarande men ändå ganska mysigt att vara inregnad med levande ljus och göra inte så mycket, alltså ännu mindre än i vanliga fall :) Fast det är synd om gästgasten som har mindre tid på sig att utforska denna del av världen. Vi skulle lämnat Deltaville tidigt i morse för att korsta Chesapeake Bay och gå till Onancock på ostsidan men prognosen var kass så vi beslutade att stanna kvar. Förutom vädret så är det mycket fartygstrafik som korsar den stora viken och i dålig sikt är det inte kul att ge sig ut.
Virginia, to be followed by Maryland
The state of Virginia, midway between north and south, is called the "Mother of Presidents". Eight presidents are born here, more than in any other state. (Need to know fact :) They fought during the Civil war with the Confederates, as a lot of their wealth came from slavery... 8.5 million people live here today and the state income has more and more transitioned from agriculture to industrial products; in 2002, data chips were the largest export product. This is also the "home" of many important federal agencies such as the CIA and the Department of Defense.
It is still raining, but still quite cozy with candlelights and to do not much, so even less than usual. But it is a pity on our guest who has less time to explore this part of the world. We'd left Deltaville early this morning to cross over Chesapeake Bay and go to Onancock on the east side, but the forecast was bad so we decided to stay. Besides the weather, there is a lot of ships traffic that crosses the big bay and in the bad visibility it's not fun at all.
Here comes the guys with crab cakes, scallops and smoked shrimp. They walked 7 miles to get them!! The weather and the nature is just like home....
Recap from North Carolina:
These guys, emptying their crab pots, are called "watermen" not fishermen in this part of the world.
The terns, stalking Ambika, are true acrobats diving for fish in her wake
Soon Ambika will look like this (no, not the sail masts..); with a big mustache telling everyone that you are in muddy waters, doing the Great Loop :) No use to "shave it off", it will immediately come back..
Norfolk and Chesapeake Bay
Deltaville, VA, 22maj 2017
In English below
Göran stod på kajen och vinkade glatt när vi kom in inglidande i marinan i Norfolk. Så var det ju inte alls tänkt, utan vi skulle vara klara med kaffe och tårta när HAN kom, sablar bro! Det blir inte alltid som man tänkt... Binda fast Ambika, rafsa ihop lite grädde och ladda på de sista bären på färdiga köpestårtbottnar. Nu är det kaffeparty på skydeck, vi firar ankomt av vår första gast :)
Norfolk är världen största marinbas! Det märks. Hela området, så långt man kan se, är fullt med hangarfartyg och andra krigande farkoster tillhörande US Navy. En del var i torrdocka, andra var på varv och återigen andra verkade vara i stand-by läge. Man får inte komma närmare än 100m från dem till sjöss och kommer man närmare än 500m måste man köra väldigt sakta (idle speed). På kajerna runt omkring vimlade det av killar (mest) men också tjejer i uniform. Enligt killen i Uber bor det 5000 anställda på ett hangarfartyg!! Norfolk var en supertrevlig stad, modern och med till stor del svart befolkning. Men nästan inga fina, gamla hus som i de charmiga städerna längre söderut.
En pensionerad krigsmaskin, USS Wisconsin, låg alldeles nära oss vid naval museum. Den hade varit med om mycket under sina aktiva 50+ år med början i andra världskriget. Innan hon gick i pension var hon med i kriget mot Irak i "Operation Desert Storm".
Iskalla vindar drog in över oss i Norfolk och följde med oss över till Hampton, bara 10miles norrut. Vi var på väg på en längre etapp men krabb motsjö och frisk vind fick oss att ändra oss, vår nya Ambika är inte lika elegant i sjön som vår vackra Ambika Viking. Och då är det dagens underdritt! Hampton fick det bli och efter ankring trotsade vi kylan och tog jollen till byn där det var Reggiekarneval. Ganska cool musk och ändå coolare publik :)
Nu är vi i Chesapeake Bay som alla pratat om så mycket. Om hur underbart och vackert det är här. Den västra sidan är, enligt utsago, exploaterad och bebyggd medan den östra är mer genuin med bebyggelse kvar från gamla tider. Det ska bli spännande!
På vårt stopp i Deltaville på den västra sidan tog vi en promenad i hällande regn och när vi hade gått huvudgatan med fyra kyrkor, några restauranger och tre affärer så var staden slut. Restaurangerna hade stängt på måndagar (gissa vilken dag det var?) så tji crabcakes! Men det var gulligt att bo där, säkert; fina trähus med stora tomter. Allt var så prydligt och med havet omkring sig på nästa alla sidor. I want to live there!
Imorgon bitti ska vi korsa Chesapeake Bay över till Onancock innan det värsta prognostiserade ovädret bryter ut!
Göran, welcome aboard!
***
Norfolk is the world's largest naval base! It shows. The whole area, as far as you can see, is full of naval war mashines. On the quays you could see men (mostly) but also women in uniform. According to the guy in Uber, there are 5000 employees on one hangar ship!! Norfolk was a modern city with largely a black population. No nice old houses like the charming towns further south.
The retired war machine, USS Wisconsin, was close to us at the seaside museum. It had been active for 50+ years, beginning in World War II. Before retiring, she was in the war on Iraq in Operation Desert Storm.
Cool winds and clouds followed us from Norfolk to Hampton, just 10miles north. We were heading for a longer strech, but it became more and more uncomfotable as the seas and winds picked up. And then, after anchoring, we took the dingy to the village where it was Reaggie carneval. Pretty cool!
On our stop in Deltaville on the west side, we took a walk in pouring rain and when we had walked the main street (with four churches, some restaurants and three shops) the city was over. The restaurants had closed on Mondays (guess what day it was?) But it is nice to live there for sure; Nice wooden houses with large plots. Everything was so neat and with the ocean just around the corner. I want to live there!
Tomorrow we will cross Chesapeake Bay to Onancock before the thunderstorm storm breaks out!
Norfolk, from the deck of USS Wisconsin
USS Wisconsin and Ambika´s Cap´n
Reaggie fever (or something...) in Hampton?
God day ladies..
Yo, you from Sweden, that´s coooool!!
Nice and very polite officers keeping it all calm and nice :)
Captured by a bridge
Almost Norfolk (North Landing River), VIrginia, fredag 19maj 2017, kl.1315
In English below
Vi strular på norrut och dagarna börjar få en viss rutin. På morgonen; start av generatorn (hate it) för att kunna koka ägg på den elektriska (!) spisen. Frukost, uppsamling av alla grejer som ska med upp till "skydeck" (iPad, navigataionslitteratur, kamera, etc...) Upp med ankaret eller kasta loss och iväg det bär, oftast vid 9-tiden.
Lasse styr och håller koll. Jag fotograferar, skriver, tittar på möjliga tillägningar/hamnar, lagar mat/fixar kaffe, solar på akterdäck... Dagarna flyter på, vi brukar gå ca 5-8 timmar och vi är SÅ nöjda med våra respektive roller :)
Så även igår. Vi lämnar Elisabeth City och tänkte gå till en ankringsplats i kanalen för att nästa morgon (fredag) tanka och ta oss till Norfolk där vi ska hämta upp vår första gast.
Det närmar sig sen eftermiddag och vi tittar efter ett ställe att lägga till. Så ser vi att massor (typ ett 20-tal) båtar har parkerat sig redan och på ett otypiskt sätt, i stora klungor. Det är ovanligt. Men vi fortsätter glatt tills dess att vi blir uppkallade av en ankrad båt på VHF; "Trawler passning north bound.." Yes, Trawler North bound here, säger vi världsvant, för det fanns bara en Trawler på väg; vi. "Vi vill bara informera att"North Landing Bridge" är stängd för reparation. På obestämd tid, kanske öppnar den imorgon, senast lördag", säger rösten.
Aha, därför ligger alla för ankare redan, hist och pist. Nästa tanke blev, shit! Vilken bro? Var? Vi hade verkligen noll koll, kokosboll, vi kastade oss över navigationslitteraturen och mycket riktigt; det var inte bara en bro vi hade strax framför oss (och som måste öppnas), utan tre broar OCH en sluss, vår första sluss!!! Hur kunde vi missa det. Vi börjar bli för bekväma i kläderna redan... och tänk om vi inte hinner till Norfolk i tid!! Men lugn, Göran, på något sätt ska vi klara biffen :)
Nå, inte mycket att göra. Bron tänker inte öppna för oss och den andra rutten, via Dismal Swamp Canal, är stängd pga orkan. Att gå runt via havssidan skulle nog ta en knapp vecka! Vi måste leta ankarplats för kvällen närmar sig och kl2100 är det becksvart. Till slut hittar vi en plats nästan mitt i den smala kanalen, mitt i grönskan, bland fiskljusebon och skrikande grodor. Det stack upp otäcka grenar och pinnar i kanalen lite överallt och utanför den grävda mittensträngen är det ofta bara 1-3 fot djupt, så ankringen var lite vansklig.
Puh, på plats. Middag så. Grillade hamburgare med hash browns, mmm. Vi njuter av tystnaden och djurens läten vid sovdags. Solen går ner i skogen och det glöder i trädtopparna. Det är magiskt (om man bortser från myggorna). Då börjar de; åttioarton flygplan, av typen F15 (säger Lasse), formligen spränger sönder vår kväll. Ett fruktansvärt oväsen. EN sådan låter tio gånger värre än ett trafikflygplan! Det visar sig vara ett militärt flygfält alldeles bredvid oss, ett mycket aktivt sådant... Vi får skrika till varandra för att göra oss hörda. Timme ut och timme in. Alla våra naturkänslor är borta. Romantiken försvann. Vi tycker synd om alla djuren i skogen ochoss själva. Kl2300 slutar de äntligen flyga.
PS Vår kompis Stuart sa att före kriget med Irak så var det osedvanligt mycket aktivitet med krigsflygplanen i luften. Vi hoppas vi inte behöver dra någon parallell!
North Landing River, Virginia. The wrecks are numerous, I wonder what happened here... Matthew again?
We have anchored just north of the wrecks.
***
We left Elisabeth City and planens to go to an anchorage in the canal and the next morning (Friday) Continente Norfolk where we will pick up our first guest. Evening is approaching and we are looking for a place to throw our hook. Then we see that many boats have parked themselves already and in an unusual way, gathered together. It's unusual. But we continued until we are called by an assaulted boat on the VHF; "Trawler north bound." Yes, Trawler North bound here, we say, because there was only one trawler on the way; we. "We just want to inform you that the" North Landing Bridge "is closed for repair. For an indefinite period, it may open it tomorrow, no later than Saturday," says the voice.
Aha, therefore everyone is already anchored. Next thought was shit! Which bridge? Where? We really had zero clue. We started reading the navigation literature and there it was; It was not just one bridge we had right in front of us (and that has to be opened), it was three bridges AND a lock, our first lock !!! How could we miss it? We are getting too comfortable already ... and think if we do not get to Norfolk on time !!
Well, not much to do. The bridge is not going to open to us and the second route, via the Dismal Swamp Canal, is closed because of the hurricane. We have to look for an anchorage for the evening approaching. In the end, we found a place almost in the middle of the narrow canal, in the middle of the forest, among osprays and screaming frogs. Nasty branches and sticks everywhere in the channel and outside the excavated middle string, it is often only 1-3 feet deep, so the anchorage was a bit difficult.
Ok, all set. We grilled hamburgers with hash browns, mmm. We enjoyed the silence and the animals' sounds at bedtime. The sun went down behind the forrest and it was glowing in the tree tops. It was magical (if you're not counting on the mosquitoes). Then they started; a massive amount of aircrafts, type F15 (say Lasse), blew up our evening. A terrible noise. One F15 sounds ten times worse than a commercial aircraft. It turns out to be a military airfield right next to us, a very active air field at that...Hour oN hours. Romance disappeared. We feel sorry for all the animals in the forest and for ourselves. At 11pm they finally stopped and we could go to sleep!
PS Our friend Stuart said that before the war with Iraq there was an unusually high level of activity with the warplanes in the air. We hope we do not need to draw any parallel!
Channel anchorage...
At 2.25pm they opened the bridge. Two more to go and a lock 💪
Elisabeth City, the Harbor of Hospitality
Elisabeth City, NC, 18maj 2017
In English below
Känslan av Norrlands avfolkningsbygd var påtaglig där vi tog vår kvällspromenad i Elisabeth City. För första gången sedan vi startade resan fick vi uppleva vad marknadskrafterna kan innebära för vanliga människor när det går dåligt. Många av husen längst Main Street var i stort behov av renovering och omvårdnad. Trädgårdarna vilda, oskötta. Bilarna gamla, rostiga. Hopplöshet och vanmakt blev det betående intrycket när vi pratat med golvläggaren John som vi träffade efter promenaden, i hamnen. Han satt och drack en öl på sin illa åtgågna motorbåt, där inombordaren pajat för länge sedan och där en utombordare istället satt fastsatt på badplattformen. Han åkte ut ibland på sjön och badade, fiskedon hade han inte råd att köpa. Brevid låg flera andra vrak till båtar som ägarna inte längre mäktade med att vare sig fixa till eller behålla. Största inkomstkällan här är jordbruk men de små lantbruken har sålts till stora industriella kooperativ som knappt behöver några anställda, bara maskiner. Likadant med timmeravverkningen. "The money is gone from here", sa John bittert. "Politikerna är "köpta" av lobbyisterna. Kapitalet har flyttat, firmor lägger ner sina verksamheter, vanliga människor får flytta, man har inte råd att rusta sina vackra hus, den fattiga vita och mest svarta befolkningen har tagit över centrum. Det var så tydligt.
För att göra ont värre så drabbades Elisabeth City av ett stort bakslag när orkanen "Matthew" drog över landet Förra hösten. Hela kanalen the Dismal Swamp Channel stängdes (en viktig genväg upp till Chesapeake Bay) och alla båtar som brukade lägga till här (och bidrog till ekonomin) tog en annan väg. Man hoppas nu att allt skräp ska vara borttaget till hösten och att kanalen ska öppna igen.
Nästa dag var det bättre. Vi blev purrade av båtgrannen Jack som undrade om vi ville åka med och handla. Alla affärer med något nyttigt i (som mat) finns nästan alltid utanför städerna. Gärna, sa vi och fast vi inte behövde något särskilt kom vi ändå hem med många kassar. Hur går det till? Nå, elektrisk vattenkokare behövde vi faktisk, men allt det andra... På vägen till och från affären (ca 30min med bil) såg vi lite bättre vyer med rustade hus och välmående (kooperativa?) gårdar.
Det verkar vara samma som i Sverige; alla flyttar till storstäderna där arbete finns. En politik som gagnar alla, även landsbygden, verkar inte ha hög prioritet här heller!!
Museumet nära hamnen hade två utställningar; den ena var med fantastiska svartvita foton på temat fattiga svarta lantbrukare (en del foton tagna så sent som 2001), en helt utrotningshotad art som levde (lever) ett hårt liv och idag finns bara 17000 friägande svarta bönder kvar I USA. Känns igen från vårt eget land med småböndernas öde...
Den permanenta utställningen handlade om North Carolinas historia fram till idag. Fantastisk och informativ utställning. Staden (Elisabeth City) var grundad 1801 och blev mycket rik tack vare Dismal Swamp Channel, grävd av slavar.
The worlds biggest (?) factory for huge blimps (zeppelinare) Is here, close to Elisabeth City. Here they also have the nations biggest coast guard base.
For the first time since we started the trip, we experienced what market forces might mean to ordinary people when things go bad. Many of the houses along Main Street were in great need of renovation and nursing. The gardens wild, unscathed. The cars are old and rusty. Hopelessness became the lastning impression when we talked to John, a carpenter, that we met in the harbor after the walk. He sat drinking a beer on his badply neglected powerboat, where the inboard had ceased long time ago, and an outboard mounted on the transom as replacement. He tok the boat out occasionally on the lake but he could not afford to buy fishing tackle. Tied up nearby was several other wrecks that the owners no longer could afford to keep. Main income in the area comes from farming. The small farms have been sold to large industrial cooperatives, which do not need hardly any employees, just machines. Similar is with the timber harvesting. "The money is gone from here," John said bitterly. "Politicians are bought by the lobbyists". The money has moved, companies shut down their businesses, ordinary people move away, they can not afford to maintain their beautiful houses, the poor white and (mostly) black people have taken over the city center. It was so clear and so sad. We do recognice this "process" from our own country....
In order to make bad even worse, Elisabeth City suffered a huge backslash when Hurricane Matthew crossed the country. The entire Dismal Swamp Channel was closed (an important shortcut up to Chesapeake Bay) and all the boats that used to come here (and contribute to the economy) takes a different route. It is hoped that all debris will have be removed in the fall and the channel will open again.
The museum near the harbor had two exhibitions; One of them was with amazing black and white photos, the theme was "poor black farmers" (some photos taken as late 2001), that lived (live) a hard life and today only 17,000 independent black farmers remain In the whole nation.
We recognize this fate of the farmers from our own country.....
The permanent exhibition was about North Carolina's history until today. Fantastic and informative exhibition. Elisabeth City was founded in 1801 and became very rich thanks to the Dismal Swamp Channel, made by slave labour.
The wonderful southern flower Magnolia, grows on huge trees and they smell sweet
Not a rocking chair this time :)
Many of the old houses looked like this, in need for care.
But a few was still in a very nice shape
One of the countless churches in town, Baptist, Methodist, Catholic, Protestant... and more! Guess they still are quite religious and go to church regularly as part of their lifestyle.
The first flight with a motor driven aircraft was in Kitty Hawk...
Black farmers fate in the fantastic exhibition at the museum in Elisabeth City.
Captain Jack on M/Y Nearly Perfect, a boat neighbour. He and his wife helped us tie the boat and invited us over to their Hatteras. We got a lot of valuable information from them, as experienced Loopers. We must get a Looper flag in order for other Loopers to recognize us, they said. Very important, both socially and a means to get information and even help if you need it.
Almost Perfect and Ambika Explorer in Elisabeth City town harbor. It's free of charge, they want to be a sailors first choise to come here to the "harbor of hospitality", once created by two guys (now passed away). They were called the Rosebuddies because they always greeted the sailors with a rose from their garden and invited everyone over for a get together at their house. Imagine!
Completed "Sailors Asshole Reunion"
Alligator River, North Carolina, 16maj 2917
In English below
Fortfarande med kramp i skrattmusklerna efter tre dagar med långseglargänget (räddarna från blixtnedslaget utanför Vanuatu med respektive), lämnar vi ännu en fantastisk historisk stad i södern, New Bern. Sandy och Dale kom flygande från Miami och vi kom med båt till Sheila och Stuart. Vi bodde alla hos dem i deras nya, fina hus som (och jag överdriver inte) har 57 utdragslådor och 11 skåp i deras gigantiska kök. När vi inte lagade mat (southern stile) eller drack (bubbel och vin) eller träffade deras vänner (som också ska göra the great loop nu, nu) eller fick guidning i deras fina stad eller guidning på floderna i närheten med motorbåt (deras segelbåt är också såld)..... så spelade vi "skitgubbe" (ackompanjerat med bubbel). Fast vi kallade spelet "Asshole"...
Tänk vad ett litet (hmm) blixtnedslag kan åstadkomma 😄
Maten; ni måste bara göra "Shrimp and grits", maken till god rätt finns knappt!! Grits är en sorts majsgröt (fast inte) som man ofta äter till frukost med stekt ägg och bacon eller som "side order" till kött och fisk. Vi blev också introducerade till "soft shell crabs" som stektes hela och åts med skal, ben och allt. Lite läbbigt tyckte vi nog. Innan vi åkte vidare hann vi (gissa vilka) shoppa lite och laga båt (Stuart). Nu är länspumpen fram i fören utbytt! Halleluja!
Vi trodde att krabborna nog tog slut här i NC. Mer fel kunde vi inte ha. Nu först kommer vi till krabbornas förlovade land, upp hela Chesapeake Bay. Det märks även för oss sailors, allt oftare måste vi åka slalom mellan "crab pots" som är markerade med ett litet flöte. Det är grunt (0-6m) och lerigt krabbvatten överallt, även där floderna ser ut som stora innanhav. Flötena har olika färger så att ägarna känner igen dem, sämst de svarta... Att åka på natten är otänkbart, då sitter garanterat en krabbur virad runt propellern! Klart obra!
New Bern är den näst äldsta europeiska kolonin i NC, etablerad 1710 av schweiziska och tyska kolonisatörer. Ännu idag är New Bern systerstad till sin gamla namne i Schweiz och var länge huvudstad i regionen före Raleigh.
New Bern var kallad "the Athens of the South" i gamla tider och var mycket välbärgat. Det är det ännu idag när välbärgade pensionärer flyttar in och bevarar de gamla historiska husen från 1700- och 1800-talet. Nära den fina "waterfronten" ligger de historiska kvarteren där mer än 160 hus är registrerade i deras National Register of Historic Places. Det är en riktigt söt stad med ca 30 000 invånare.
Alltså, vi är på jakt efter Amerikas kärna, dess urväsen. Det är inte alls som vi tänkt oss hittills. Dessa rika, rena välkötta mindre städer med invånare som lämnar porten olåst och bilnycklarna kvar i bilen.... Var är alla ruggiga kvarter med nerdrogade bovar som skjuter vilt på allt som rör sig? Finns det bara rika människor här?
Jag är bra mycket räddare i våra städer i Sverige än jag är här! Skämt åtsido (fast inte helt) så antar vi att vi bara nosat på relativt välbeställda områden. Jakten efter USA's inre väsen fortsätter....
All red dots are overnight places on route - from Key Largo to New Bern. Vi have soon passed four states (FL, GA, SC and NC) next is VA and we have made close to 900mi.
***
With cramps in our "laughter muscles" after three days of get-together with our "rescuers" Dale and Stuart (from the lightning strike outside of Vanuatu) and their wives, we leave our friends and yet another amazing historic city in the south, New Bern. Sandy and Dale came flying from Miami and we came with our Ambika Explorer to Sheila and Stuart. We all lived with them in their new, beautiful house, which (and I do not exaggerate) have 57 drawers and 11 lockers in their giant kitchen.
When we did not cook (southern style) or drank (Champagne and wine) or met their friends (who will also do the great loop now) or have guided tours of their nice city or guided tours on the rivers nearby with their new motorboat (their sailingboat is also sold) ..... then we played "Asshole" (skitgubbe in Swedish) accompanied by even more Champagne... Imagine what a small (hmm) lightning strike can achieve. And before we continued on the Loop, Stuart helped us to change the broken forward bilge pump. Thank you!
We look forward to more challenging card games in the near future!!
Food; You just have to make "shrimp and grits" one day!! Grits are a kind of corn porridge (I think) that you often eat for breakfast with fried eggs and bacon or as "side order" fwith meat and seafood. We were also introduced to "soft shell crabs". They were fried whole and eaten with peel, bone and everything - everything!
We thought the crabs "ended" here in NC. We could not have been more mistaken. We have arrived to the number one "crab country", Chesapeake Bay. It is also noticeable to us sailors, more and more we have to go slalom between the "crab pots" which are marked with a small marker. It is shallow (0-6m) water everywhere, even where the rivers look like large inland seas. The markers have different colors so the owners recognize them, the worst is the black ones. Going at night is unthinkable, then a crab cradle will be found wrapped around the prop - guaranteed!
New Bern is the second oldest European colony in the NC, established in 1710 by Swiss and German colonists. Today, New Bern is the sister city of Bern in Switzerland and was the capital of the region before Raleigh. New Bern was called "the Athens of the South" in ancient times and was very prosperous. It is still today when wealthy retirees move live here and preserve the old historic houses from the 1700s and 1800s. Near the beautiful "waterfront" are the historic neighborhoods where more than 160 houses are registered in their National Register of Historic Places. It is a very cute city with about 30,000 inhabitants.
We are looking for America's core, it´s our aim to find it (whatever it is) and photograph it, during our journey. So far the small towns has been rich, clean, beutiful and old with residents leaving the door unlocked and the car keys left in the car. Where are all the rugged neighborhoods and bad guys that shoot wildly on everything that's moving? We have indeed seen them in the movies! We feel a lot safer here than in our big cities back home.
Sheila cooking, guess how many glasses we crached that evening...
Sandy and Dale making delicious "Hush puppies". Don´t know what Sandy just said to Dale, I can only guess :)
Stuart cooking Soft Shell Crabs 1...
..2...
..3rd and final. Maybe not a dish I´m craving for... think one must get used to them first!!
One of many gorgious houses in New Bern!
Sheila and Sandy demontrating a car at the Classic car show in New Bern. There was a line of buyers when they left :)
New Bern nice waterfront seen from the seaside. I want it live here :)
Beautiful lakes and channels all over..
And of course, the Osprays!
This morning in 0kn wind, having breakfast at the foredeck at our remote achorage. Nice!
Unexpected reunion
On our way to New Bern, North Carolina, 09May 2017
In English below
Jo, det händer ibland att slumpen ställer till det riktigt trevligt. Vi fick för någon vecka sedan en mail från Bill om att träffas i Southport där han just nu har temporär hamn efter nästan avslutad jorden-runt-segling "single handed"! Han hade bara av en slump gått in på vår blogg och sett att vi var i faggorna i en motorbåt (suck, motorbåt (hans kommentar :)
Vi träffades på Cooks islands i Stilla havet, blev snabbt vänner och träffades senare flera gånger, bl.a. på Tonga och Nya Zeeland. Vilket kärt återseende!!
Vi hade några mysiga dagar här som alltför fort tog slut och en bättre ciceron får man leta efter då hans familj har sommarställe nära Southport och han är kunnig i historia, han kunde berätta om hur amerikaner är och tänker, politik, religion såsom han tolkar det såklart... Väldigt intressant. Han är det "svarta fåret" i sin familj som är super republikaner och Bill är democrat.
Nu är han snart på väg till sin hemmahamn i Los Angeles. Fast vi ska träffas igen. På Bahamas. Nästa vinter!
Jepp, sometimes it happens, the totally unexpected. We received a mail from Bill a week ago to meet in Southport, where he currently has a temporary harbor after an almost completed single-handed sailing! He had just accidentally read our blog and saw that we were about to do The Great Loop with a motorboat (sigh, a motorboat (his comment :)
We met on Cooks Island in the Pacific and became friends quickly. As sailors do, we met later several times, including In Tonga and New Zealand. What a great reunion and so meny memories.
We had a great time with Bill here in Southport but it ended too soon. A better ciceron is not to be found, he showed us around and told us a lot about the civil war, about americans in general, about politics, about religion.... very interesting!
Now he is soon on his way to his home port in Los Angeles. But we will meet again. In the Bahamas. Next winter!
Bill in Solstice, his home for the last six years.
Bill cookes clams like no other. Just in wine! No water! And then served them with a dip made of melted butter with garlic and wine... So delicious!
Fort Fisher was here once, where one of the last battles in the civil war (1861-1865) was fought. Over 600 000 soldiers died in that war - 30% of all men from 16-40 years in the Confederate states! It was a nasty war! Unfortunently the Fort Fisher museum was closed, it was a Monday :(
Everyone likes to fish here. This guy got a small Sting Ray that he let back into the sea.
Cute as they come :)
Still many Osprays around
The shrimps here are the best. The crab cakes tastes wonderful. The Oysters and clams also. Everyting from the sea tastes great here!
Jesus?! No, the channel is extremely shallow at times. Especially close to the inlets from the Atlantic Ocean. We have a warning sound in the dephs sounder and it warnes us when there is less than 6,5 feet of water! And it happens often... Ambika Explorer needs 4,5 ft to be afloat.
Sometimes the ICW (Intracoastal waterway) looks like this....
...and sometimes like this :)
There is always something to be grateful of :) We are glad we met Bill!
PS Accordning to Bill people down south are generally more religious than up north...
Incredible Waccamaw River
North Myrtle Beach, SC, 06apr 2017
In English below
Waccamaw River (härligt indiannamn) är en sträcka av trolsk vildmark, mellan Georgetown och Myrtle Beach, där stora träd (oak) stod långt ute i det salta vattnet i floden med sin Spanish Moss vajande i grenarna, som på vilken spökfilm som helst. Det var högvatten och vattnet var nästan svart. I toppen på stora döda träd med förvridna grenar hade fiskgjusar byggt sina bon och ungarna väntade på att mamma (?) skulle komma med mat. De hade också byggt bo i vägmärkena.... Ungarna hade det gosigt oavsett placering, inbäddade i mjuk spansk mossa. En unge i varje bo och vi såg ett tiotal bon på ca 30 miles. I want to live here!
Vi lämnade Georgetown efter att ha varit inblåsta här i två nätter och i morse, när vi lämnade hamnen, var det bara 12 grader och mulet. Långbyxorna, längst ner i garderoben, åkte på! Brrr, vad hände? Vart tog den eviga sommarvärmen vägen?
Georgetown, ännu en av dessa gamla charmiga små sydstatsstäder som etablerades på 1700-talet. Det fanns en centrumgata och en waterfront, bägge kantade med restauranger och kaféer, gallerier och konstbutiker. Där köpte vi färska stora lokala räkor som just landats från fiskebåten bredvid. Vägen från marinan gick längst ekalléer kantade med trähus från början av 1900-talet. PRECIS SÅ som det ska se, med runt-om-veranda, gungstol och hela paketet!
Staden etablerades 1527 med spanska kolonisatörer som senare dog ut i kamp med infödingar och revolterande slavar. (Tänk i Sverige fanns det människor redan 10 000 år före Kristus!) I början av 1700-talet bildades Georgetown som engelsk koloni som blev rik (otroligt rik) på indigo och risodling. Plantageägarna var de rikaste i de förenta nationerna länge - tack vare slavarna. Johua John Ward ägde mest slavar i USA på 1840-talet, mer än 1000 personer arbetade som slavar på hans olika plantager.
Jag hade tjejdag där i Georgtown, d.v.s. en dag med bara mig och jagsjälv. Det resulterade i flera timmars strosande och så kunde jag förstås inte motstå att köpa.... just det, ett par sandaler ✌️. Lasse roade sig med teknisk utveckling (laga en 12v plugg) och samkväm med båtgrannar.
På kvällen bjöd vi seglarparet Nancy och Simon på "sundowner". Hon var pensionerad lärare och han flygkapten från BA. De hade seglat i 12 säsonger i Östersjön och nu skulle de också göra The Great Loop, fast under fem år! Det blev brexitsnack såklart. De röstade för utträdet men var chockade över resultatet först. Nu var de nöjda, det var dags för en förändring, de hade ingen tilltro till EUs förmåga längre. Spiken blev, sa de, när alla (EU och USA) talade om för dem vad de skulle göra (=stanna kvar). Ingen ska tala om för Great Britain vad de ska göra - minsann!! Så verkar många engelsmän resonera.... Vi tycker också att EU har gått över gränsen med vad de ska hålla på med, långt över gränsen!
Fantastic Waccamaw with its ospray young ones, waiting... and waiting!
The Waccamaw River is a stretch of unspoilt wilderness where large trees (oak) stood far out in the salty waters of the river with their Spanish Moss waving in the branches, like on any ghost movie. It was high tide and the water was almost black. In the top of big dead trees ospray had built their nests and the kids waited for mom (?) to bring food. They had also built the nests in the "road signs".... The kids were embedded in soft Spanish moss.
I want to live here!
We left Georgetown after being blown in here for two nights and this morning, when we left the harbor, it was only 12 degrees and cloudy. Brrr, what happened? Where did the everlasting summer heat go?
Georgetown, yet another of these old charming little southern towns established in the 18th century. There was a central street and a waterfront, both lined with restaurants and cafes, galleries and art shops. There we bought fresh big local prawns just landed from the fishing. The road from the marina went the longest echelons lined with wooden houses from the beginning of the 20th century. Like in the movies with the all-around porch, rocking chair and the whole southern package!
The city was established in 1527 with Spanish colonists (who later died in struggle with natives and revolting slaves). Think in Sweden there were people already 10,000 years before Christ! In the early 18th century Georgetown was formed as an English colony which became rich (incredibly rich) in indigo and rice growing. Plantation owners were the richest in the United Nations for a long time - thanks to the slaves. Johua John Ward owned most slaves in the United States in the 1840s, more than 1,000 people worked as slaves on his various plantations.
I had a girls day in Georgtown, that is a day with just me and myself. It resulted in several hours of doing not much and, of course, I could not resist buying .... jepp, a pair of sandals. Lasse did technical development (made a new 12v plug) and chatted with other boaters.
Yes, indeed!
The shrimps are as fresh as can be!
These guys refuses to go shrimping tomorrow, today was tough enoug. Yes siree!
The Front Street looks the same today - but in color... many of the buidlings from 1732 onward are still there... Cool!
Oysters and boat repair
A creek north of Charleston, South Carolina, 03may
In English below
Kallfronten med tillhörande regn och åska i Beaufort var inte nådig och vi är glada att vara i marina. Den kom precis över oss med vatten som om någon hällde med spann, med blixtar som lyste upp världen och åska som kändes i hela kroppen. Alla primitiva instinkter ville värja sig och någonstans i reptilminnet fanns vårt blixtnedslag utanför Vanuatu. I tre timmar orkade den hålla på med kraft innan den försvann ut i havet. Tre säkra nedslag helt nära... Tur att US Air Force flyguppvisning hann bli klar!
Strax före Charleston, efter en fin dag "in the ditch" hittade vi båtvarvet (Ross Marine) men vi kom för sent för att de skulle hinna göra något... Nå, underbara Uber tog oss till den vackra, gamla staden Charleston där vi promenreade i flera timmar och bara njöt. Vi avbröt bara tittandet för att njuta av stadens ostron, musslor, krabbor och räkor. Mest ostron; råa, gratinerade, kokta, friterade... allt otroligt gott! Temperaturen efter regnet är som svensk högsommar när den är som bäst.
Charlestons historia är hisnande och det är ju inte så länge sedan det hände... Staden etablerades i på slutet av 1600-talet och många byggnaders står fortfande intakt kvar från 1700-talet. South Carolinas stora rikedomar kom från hjortskinnsexport (de gjorde affärer med indianerna) indigo och risplantager och försäljning slavar. Långt in på 1800-talet var majoriteten av invånarna svarta slavar. Pga revolter gjordes lagar som förbjöd möten, att tjäna pengar, lära sig att läsa, etc. Ett mycket hårt liv även i jämförelse med andra stater i södern.
Nästa morgon var arbetsdag och Ambika Exp togs upp på land med travellift. Felet var att propaxeln inte var ordentligt fastsatt i backslaget och att skruvarna mellan inte var låsta, vilket orsakade glapp, vibrationer och läckage. Ett ovanligt fel enligt varvet! Ett fel som kunde blivit mycket allvarligt med tappad propelleraxel (och propeller) vilket i sin tur innebär ett stort hål i botten av båten...... Nå, killarna var otroligt snabba och duktiga och kl.1600 fick hon gå i igen och vi kunde ankra i en flodtarm vid en pelikanstrand norr om Charleston.
Det var slarv, helt enkelt! Vi tycker nog att det var väldigt onödigt, det var dyrt och vi är supersura, vi är sena också med vänner som väntar på rendevous, både i Southport, New Bern i North Carolina.
Nice! US Navy offered an Air Show in Beaufort
The cold front with rain and thunder in Beaufort came and we were pleased to be in the marina. The lightning strikes brightened the world and the thunder felt throughout the body. Our lightning strike outside Vanuatu was still alive in the reptile memory. Luckily the US Air Force´s air show was completed before the rain started!
Just before Charleston, after a nice day "in the ditch" we found the boat yard (Ross Marine), but we arrived too late in the day... Well, wonderful Uber took us to the beautiful old city of Charleston where we walked for hours, we just stopped to enjoy the city's oysters, mussels, crabs and shrimps. The oysters were super; Raw, gratinated, cooked, fried ... all amazingly good!
Charleston's history is breathtaking, and it's not so long since it all happened ... The city was established in the late 1600s and many buildings are still intact from the 1700s. South Carolina's great riches came from deer exports (they did business with Indians) Indigo and rice plantations and sales slaves. By the late 1800s, the majority of the inhabitants were black slaves. Due to revolts, laws that prohibited the blacks to meet, making money, learning to read, etc. A very hard life even in comparison with other states in the south.
The next morning Ambika Explorer went up on the hard. The problem was that the prop shaft was not properly secured in the gear box and the screws were not locked, causing vibration and leakage. An unusual error accordning the shipyard! An error that could have been very serious with a lost propeller shaft (and propeller), which in turn means a big hole at the bottom of the boat.....
Well, the guys were incredibly fast and skilled and at 4pm she was in the sea again. And the boss´s name was Tom Cruise (!) Boy, was he handsome!
On the hard again 😤
Fantastic Charleston. I want to live here :)
Oh no... II
Beaufort, South Carolina, 01may 2017
In English below
Det var hård vind när vi kom till den förbeställda marinan i lilla Beaufort. Lasse skulle angöra stor (för oss) motorbåt för andra gången i sitt liv.... två angöringar dessutom, först skulle vi tanka och sedan ta en plats i marinan!
Det gick superbra med angöringarna men när dieselpumpen bara gick och gick och tanken verkade bottenlös, gick vi in i dagens första depression. Den andra kom när vi upptäckte myket mer vatten än vanligt i kölsvinet. Det är propelleraxeltätningen som läcker... Det blir till att gå upp till ett reparationsvarv på väg till Charleston. I värsta fall får båten tas upp på land och då måste vi ta in på hotell....
Därför blev vi jätteglada när grannbåten bjöd in oss på drink, det var precis det vi behövde just då. Och inte bara en! Alla är väldigt snälla, generösa och nyfikna på oss när de hör hur konstigt vi pratar. Ska dom säga; när vi åkte turisttåget i Savannah förstod vi knappt ett ord av vad guiden sa :)
Vi ligger en natt till i marinan (kostar drygt 90$/natt..) för det ska blåsa och regna kraftigt ett dygn. Imorgon går vi till varvet. Så här kan det också vara, man vet aldrig från ena dagen till den andra....
Det är städstök ombord nu när vi har både ström och vatten i mängder. Men vi tog en paus och gick upp i den lilla staden och tog massor med bilder på typiska hus från den "svarta södern". Sådana med med långa pelare och veranda runt huset, två gungstolar och fläkt i taket utomhus. På oak-trees med spansk mossa på (fast den är inte spansk och det är inte mossa, det bara heter så). Nu när jag skull välja ut en bild till bloggen upptäckte jag att minneskortet inte var i!
Radar view of the thunder that will hit us very son.
Manatee. A picture of a picture at the pier. They are very protective towards these funny creatures.
It was very windy when we got to the pre-booked marina in Beaufort yesterday, but all went well with the docking - again!
We had to re-fuel but the tank seemed bottomless. That made us go into the first depression. The other came when we discovered more water than usual in the bilge. It's the propeller shaft seal that's leaking ... We booked a repair at a yard on our way to Charleston. In the worst case, the boat has to be lifted and then we have to go to a hotel.
That's why we were very happy when the neighbors invited us to a drink, that was exactly what we needed right then. And not just one! Everyone is very kind, generous and curious about us when they hear how strange we are talking. We think they speak strange; when we went in the tourist train in Savannah we hardly understood a word of what the guide said :)
Today we are staying in the marina one more night because it will nasty weather. There was no excuse, we had to clean the boat while we had a lot of water and electricity. But we took a break and went up to the small town and took lots of pictures of typical houses from the "deep south". Such with with long pillars and porches around the house, two rocking chairs and ceiling fan outdoors. Also on oak-trees with Spanish moss on (though it's not Spanish and it's not Moss..). When we came back to Ambika I discovered that the memory card was not in! The 3rd depression was a fact!
